Bokslut, bloggslut

Ja, som så många andra som kommit till detta vägskäl, ifrågasätter jag nu också bloggens vara eller icke vara. Efter mycket övervägande har jag kommit fram till att jag omöjligt kan fortsätta skriva på denna blogg. Den är bara förknippad med längtan, ångest och hopp om en framtid som nu inte längre ligger framför mig. Jag vet inte riktigt hur jag skulle kunna fortsätta skriva här så jag har inget val egentligen. Bloggrollen är full av nu gravida och överlyckliga kvinnor, och även om de förtjänar varenda lyckliga sekund, troligen mer än många andra, så orkar jag inte vara en del av det, ens på avstånd. Jag hoppas ni som känner er träffade förstår. Jag önskar er all lycka och framgång och jag är innerligt glad att jag fått ta del av er resa, era tankar och känslor. Det har gjort mig till en bättre människa. Det känns oerhört grymt att bara radera kontakter så av den anledningen känns det bättre att börja på nytt, där det blir ett aktivt val att återigen bygga upp en bloggsfär.

Faktum är att det inte kändes självklart att fortsätta blogga. Jag vet inte riktigt vad jag ska blogga om nu när vi inte längre är krälar i IVF-träsket. Jag har ju hållt min blogg ganska uteslutande om det, och givetvis har jag ett liv utanför det, men frågan är hur intressant det är att läsa om. Träningsresultat, böcker jag läser, filmer jag ser, konstiga möten, trädgård när våren kommer, resor som ska göras. Jag vet inte hur intressant den kommer att bli att läsa, men det viktiga är att jag får skriva. När jag tänker efter hur mycket bloggen har hjälpt mig det senaste året så vore det dumt att inte fortsätta. För bland dessa vardagliga tingelser så finns ju även rädslan för hur livet ska te sig, sorgen som jag kommer att bära med mig och så småningom -förhoppningsvis- även en adoptionsprocess, och detta behöver jag ju fortfarande vädra.

Vad jag försöker säga är nog att ni är välkomna att fortsätta läsa -så klart, men jag förstår samtidigt att det igår letade sig in en vattendelare mellan mig och många läsare och det måste jag inse. Paniken uteblev som sagt denna gång när vi fick beskedet men sorgen är tyngre på ett annat sätt. Varje gång jag ser en gravid kvinna, en barnvagn eller reklam om blöjor så hugger det till i hjärtat på ett sätt som det aldrig gjort innan. Innan kunde jag reagera men hade ändå tanken i bakhuvudet att det bara är en tidsfråga. Nu finns det ett så tydligt utanförskap och jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till min nya epitet – barnlös. Kan jag stå för det? Skäms jag? Vill jag förklara eller be folk som undrar fara åt helvete? Är jag arg också eller bara ledsen? Kan jag nu när jag vet att jag inte kommer att få några egna barn, fortfarande hålla mina närmsta i skyddszonen eller kommer avundsjukan att innefatta även dem? Kommer jag att bli bitter? Hur ser sorgeprocessen ut? Jag fullkomligt bubblar av frågor och varje fråga känns livsavgörande. Det är kaos i hjärtat. För att reda ut kaoset måste jag börja om, köpa nya krokar att hänga upp mitt liv på. Jag börjar med en ny blogg.

http://brunosmatte.wordpress.com 

Det finns några personer jag vill tacka lite extra:

Eludie! För lite mer än ett år sen sprang vi på varandra på familjeliv och jag kände med detsamma att du är en person jag hade velat känna i verkligheten. Det finns ingen annan som fått mig att både gråta och skratta så mycket som du. Din svarta humor är precis i min smak och dina träffsäkra inlägg om livets små och stora frågor är inspirerande. Tack för alla fina kommentarer som du tagit dig tid att skriva, bara för att få mig att må bättre. Du är en vacker människa.

Uniflora! Din blogg tillhör också mina inventarier:-) Jag började läsa när du hade det som jobbigast (utifrån mitt perspektiv, det kan ju annars bara du uttala dig om), när ni hade mist er vackra dotter. Jag blev snabbt varse vilken oerhörd styrka det krävs för att kunna resa sig från något sådant och ert mod har många gånger varit min ledstjärna. Du skriver på ett väldigt personligt sätt som gör att man som läsare ibland får för sig att man suttit och pratat med dig, öga mot öga. Tackar även dig för alla varma och omtänksamma kommentarer som du givmilt delat med dig av.

Tingeling! Jag hittade dig på Unifloras blogg ganska snart efter jag börjat läsa hennes och har haft turen att få följa er snåriga väg mot gläntan. Du och din MAN:-) har hela tiden ”legat före” oss i den tanke- och känsloprocess som barnlöshet innebär och jag har många gånger sökt efter ledtrådar i dina texter som har gjort det lite lättare för mig. Ditt språk är underbart poetiskt. Ditt inlägg om din granne som trillat och slagit sig är bara ett exempel av många inlägg som berört mig djupt. Du har varit naket ärlig i många av dina inlägg och jag beundrar dig för det, du har vågat vädra de svarta tankarna på ett sätt som jag aldrig vågat. Tack för dina kloka och tröstande kommentarer, de har verkligen uppskattats.

Storken! Jag saknar dig och din blogg! Det hände alltid något där, något som fick mig att tänka på annat än min egen misär. Hoppas en vacker dag kommer snart.

Tack för mig!

Annonser
Published in: on mars 18, 2009 at 10:20 e m  Comments (5)