Bokslut, bloggslut

Ja, som så många andra som kommit till detta vägskäl, ifrågasätter jag nu också bloggens vara eller icke vara. Efter mycket övervägande har jag kommit fram till att jag omöjligt kan fortsätta skriva på denna blogg. Den är bara förknippad med längtan, ångest och hopp om en framtid som nu inte längre ligger framför mig. Jag vet inte riktigt hur jag skulle kunna fortsätta skriva här så jag har inget val egentligen. Bloggrollen är full av nu gravida och överlyckliga kvinnor, och även om de förtjänar varenda lyckliga sekund, troligen mer än många andra, så orkar jag inte vara en del av det, ens på avstånd. Jag hoppas ni som känner er träffade förstår. Jag önskar er all lycka och framgång och jag är innerligt glad att jag fått ta del av er resa, era tankar och känslor. Det har gjort mig till en bättre människa. Det känns oerhört grymt att bara radera kontakter så av den anledningen känns det bättre att börja på nytt, där det blir ett aktivt val att återigen bygga upp en bloggsfär.

Faktum är att det inte kändes självklart att fortsätta blogga. Jag vet inte riktigt vad jag ska blogga om nu när vi inte längre är krälar i IVF-träsket. Jag har ju hållt min blogg ganska uteslutande om det, och givetvis har jag ett liv utanför det, men frågan är hur intressant det är att läsa om. Träningsresultat, böcker jag läser, filmer jag ser, konstiga möten, trädgård när våren kommer, resor som ska göras. Jag vet inte hur intressant den kommer att bli att läsa, men det viktiga är att jag får skriva. När jag tänker efter hur mycket bloggen har hjälpt mig det senaste året så vore det dumt att inte fortsätta. För bland dessa vardagliga tingelser så finns ju även rädslan för hur livet ska te sig, sorgen som jag kommer att bära med mig och så småningom -förhoppningsvis- även en adoptionsprocess, och detta behöver jag ju fortfarande vädra.

Vad jag försöker säga är nog att ni är välkomna att fortsätta läsa -så klart, men jag förstår samtidigt att det igår letade sig in en vattendelare mellan mig och många läsare och det måste jag inse. Paniken uteblev som sagt denna gång när vi fick beskedet men sorgen är tyngre på ett annat sätt. Varje gång jag ser en gravid kvinna, en barnvagn eller reklam om blöjor så hugger det till i hjärtat på ett sätt som det aldrig gjort innan. Innan kunde jag reagera men hade ändå tanken i bakhuvudet att det bara är en tidsfråga. Nu finns det ett så tydligt utanförskap och jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till min nya epitet – barnlös. Kan jag stå för det? Skäms jag? Vill jag förklara eller be folk som undrar fara åt helvete? Är jag arg också eller bara ledsen? Kan jag nu när jag vet att jag inte kommer att få några egna barn, fortfarande hålla mina närmsta i skyddszonen eller kommer avundsjukan att innefatta även dem? Kommer jag att bli bitter? Hur ser sorgeprocessen ut? Jag fullkomligt bubblar av frågor och varje fråga känns livsavgörande. Det är kaos i hjärtat. För att reda ut kaoset måste jag börja om, köpa nya krokar att hänga upp mitt liv på. Jag börjar med en ny blogg.

http://brunosmatte.wordpress.com 

Det finns några personer jag vill tacka lite extra:

Eludie! För lite mer än ett år sen sprang vi på varandra på familjeliv och jag kände med detsamma att du är en person jag hade velat känna i verkligheten. Det finns ingen annan som fått mig att både gråta och skratta så mycket som du. Din svarta humor är precis i min smak och dina träffsäkra inlägg om livets små och stora frågor är inspirerande. Tack för alla fina kommentarer som du tagit dig tid att skriva, bara för att få mig att må bättre. Du är en vacker människa.

Uniflora! Din blogg tillhör också mina inventarier:-) Jag började läsa när du hade det som jobbigast (utifrån mitt perspektiv, det kan ju annars bara du uttala dig om), när ni hade mist er vackra dotter. Jag blev snabbt varse vilken oerhörd styrka det krävs för att kunna resa sig från något sådant och ert mod har många gånger varit min ledstjärna. Du skriver på ett väldigt personligt sätt som gör att man som läsare ibland får för sig att man suttit och pratat med dig, öga mot öga. Tackar även dig för alla varma och omtänksamma kommentarer som du givmilt delat med dig av.

Tingeling! Jag hittade dig på Unifloras blogg ganska snart efter jag börjat läsa hennes och har haft turen att få följa er snåriga väg mot gläntan. Du och din MAN:-) har hela tiden ”legat före” oss i den tanke- och känsloprocess som barnlöshet innebär och jag har många gånger sökt efter ledtrådar i dina texter som har gjort det lite lättare för mig. Ditt språk är underbart poetiskt. Ditt inlägg om din granne som trillat och slagit sig är bara ett exempel av många inlägg som berört mig djupt. Du har varit naket ärlig i många av dina inlägg och jag beundrar dig för det, du har vågat vädra de svarta tankarna på ett sätt som jag aldrig vågat. Tack för dina kloka och tröstande kommentarer, de har verkligen uppskattats.

Storken! Jag saknar dig och din blogg! Det hände alltid något där, något som fick mig att tänka på annat än min egen misär. Hoppas en vacker dag kommer snart.

Tack för mig!

Annonser
Published in: on mars 18, 2009 at 10:20 e m  Comments (5)  

Var är styrkan nu?

Den där starka övertygelsen om att allt skulle lösa sig, oavsett, var är den nu? Nu när katastrofen är ett faktum. Nu när jag behöver styrkan och övertygelsen som mest. Kl. 11.47 idag ringde de och meddelade att jag inte är gravid. Jag svimmade inte denna gången, inte heller kom det något djuriskt avgrundsvrål ur min strupe utan en stilla ström av tårar nerför mina kinder. Sorgen är så djup att jag kan smaka den i munnen och känna den på mitt skinn. Det är som jag vaknat ur en mardröm eller precis somnat och börjat drömma, jag vet inte vilket. Vet bara att det känns overkligt.

Jag kommer aldrig att få känna hur det känns att bli sparkad av sitt egenskapade lilla liv. Jag kommer aldrig att få säga till min man att vårt lilla mirakel har varit piggt idag och be honom hålla sin trygga stadiga hand på min mage. Jag kommer aldrig att riktigt veta vad kvinnor pratar om när de pratar om illamående och sprängfyllda bröst. Viktigast och sorgligast av allt, jag kommer aldrig att få uppleva den obeskrivliga glädje en förlösande moder får känna. Det är så många ”aldrig” som idag, på några minuter, letar sig in i mitt medvetande.

Jag vet att det är många av mina nära och kära IRL som läser bloggen och får veta härigenom. Förlåt att jag inte orkar höra av mig på annat sätt.

Tack till er alla för ert oerhörda stöd och er kärlek. Jag har hämtat så mycket stöd här på bloggen som jag har vattnat mina slokande känslor med. Tack.

Published in: on mars 17, 2009 at 11:26 f m  Comments (11)  

Nu närmar det sig…

Det kanske är någon som minns att jag för ett tag sen nämnde att jag påbörjat vår sista IVF-behandling. Det var ett medvetet drag att inte skriva mer om det sen, jag har velat vara lite anonym denna gång. Jag har några fina vänner som efterfrågat blogginlägg, och det glädjer mig. Tack. Men de har förstått när jag förklarat varför jag inte vill prata om det denna gång. Jag inser att de flesta av mina vänner kan räkna ut att testdag är någon gång nästa vecka och det är helt okej. Men de andra gångerna har jag varit så frikostig med informationen att jag ibland känt det som om jag tvingat folk på vad som händer med oss. Det vill jag inte göra denna gång. Dessutom vill jag ha ett par dygn med min man då resultatet kommer, så vi får lite tid att smälta vår framtid, hur den nu ser ut.

Jag väckte min man igår natt och kunde säga till honom att jag vet att vi kommer att klara det här, oavsett vad som händer. Han blev så glad och lättad. För ett par dagar sen kändes det nämligen inte så. Faktumet att det är nu det avgörs är så skrämmande att jag vill krypa ur mitt eget skinn, och den rädslan tog över allt i några dygn. Men sen låg jag igår natt och kunde inte sova, och tankarna vågade sig iväg till det där mörka, kalla, sorgliga rummet. What if… Jag stannade kvar där och försökte se ljusglimtarna och efter ett tag ljusnade faktiskt det där rummet. Jag började tänka på allt jag har velat göra men som jag skjutit upp pga behandlingarna och helt plötsligt hade jag en hel lista på saker jag ser fram emot att göra. Inget jag i ett nafs inte hade givit upp om det behövdes, men ändå. Jag saknar min kropp, jag saknar glädjen över att använda den. Jag saknar dansen! Jag saknar den där självklara lyckan mellan mig och min man. Helt övergripande saknar jag viljan att vilja göra något annat än lägga mig i soffan och äta godis.

Missförstå mig rätt, jag kommer att sörja like nobody’s business, men sen kommer jag att gå vidare. När jag gör det har jag mycket att glädjas åt och se fram emot. Det känns oerhört skönt att kunna skriva det. När jag pratade men min man om detta sa han några sanningens ord: ”Älskling, glöm inte att vi har sörjt i snart tre år redan, det är inte så konstigt att vi känner ett behov av att gå vidare.”

Published in: on mars 11, 2009 at 8:04 f m  Comments (9)  

Vem är jag om jag inte är mamma?

Jag har aldrig varit mamma, samtidigt som jag alltid har varit mamma. Mamma-jag har alltid funnits vid min sida, det var bara en tidsfråga när vi skulle bli en person. Hon har visat mig allt det vackra med barn, pekat, berättat, lärt mig allt jag skulle kunna innan jag kom fram. Hon valde mitt yrke, hon satt bredvid mig när jag plöjde litterturen, skrev tentorna och sökte mitt första jobb. För henne har jag kunnat berätta om mina drömmar, mina farhågor, min lägtan.

Omedvetet har allt jag gjort bottnat i en kärlek till dett liv som komma skulle när jag blev mamma-jag. Mina erfarenheter gjordes till viss del för att jag skulle ha något att berätta, att lära ut. Jag skulle göra misstag som nästa liv kunde lära sig av, eller berätta om misstag som livet skulle få göra själv, bara för att de var så underbara. Mina etiska principer har inte ristats in i sten bara för att jag ska kunna sova gott om natten, utan för att jag någon gång skulle behöva försvara dem för livet. Jag skulle prata om värdighet, respekt, kärlek, omtanke och lojalitet. Men också om svek, ilska, sorg och samvete. Jag skulle orera om nyfikehet, envishet, utveckling och kunskap. Allt detta skulle jag göra när jag blev mamma-jag.

Men nu står jag här och mamma-jag känns mer främmande än någonsin. Jag är rädd och vilsen för jag vet inte vem jag är utan henne vid min sida. Samtidigt börjar jag känna mig smått obekväm i hennes närhet för hon känns främmande mig.

Vem ska jag bli om jag inte ska bli mamma-jag?

Published in: on februari 18, 2009 at 2:42 e m  Comments (1)  

Välkommen Sebastian!!!

Så är man faster igen! I torsdags natt kom min brors andra son Sebastian till världen. Han är så klart helt underbart unik. Han har så mycket hår att man inte tror det är sant! Nu har vi förvisso turen att ha fått in lite sydamerikanskt blod i familjen, men även mor var förvånad. Han luktar så gott, så gott. En ganska stor pojk på 4225 g men ändå så liten. Så oförstörd, perfekt och ljuvlig. Jag ville packa ner honom i min väska och ta med honom hem… Nu är alltså tre av sju bebisar här och lyckan är total på många håll. En annan nära vän var på 3D ultraljud i fredags och fick reda på vad de väntar, men håller det för sig själv. Nyfiken så jag håller på att spricka. Hon var salig förstås och jag är så avis. Fina A, jag vet att du förstår vad jag menar.

Nu har vi kommit i ordning i huset och jag fullkomligt älskar att bo i hus. Det är viss charm i att ha flyttkartonger som gardiner men nu när lamellgardinerna är på plats och man kan springa omkring hur man vill känns det som hemma. Bord och soffa är beställda men dröjer ett tag så de gamla får duga ett tag till. Bruno fullkomligt löper fram över gräset och ängarna här, så mycket nya dofter. Igår hittade vi en härlig runda på en timme som tar oss runt några åkrar där han kan springa lös. Harar finns det i överflöd och han är helt lyrisk när han får syn på dem. Jag hoppas innerligt att jag aldrig behöver bända loss hans käkar kring en en gång levande varelse. Det låter som vi bor på landet men så är det inte. Fast nu när jag bor så nära naturen måste jag säga att jag nästan önskar det fanns mer av den varan. Min kärlek ligger dock 1000 meter åt andra hållet, nämligen havet. Där har vi inte varit än men man får sprida ut guldklimparna.

Jag sprayar på… På tisdag börjar sprutorna och jag är helt känslolös, precis som förra gången. Så fort tankarna letar sig dit så stänger jag av. Dock påverkar det mitt humör i större utsträckning den här gången. Det är verkligen minuter mellan topparna och dalarna. Ena sekunden skiner solen och jag njuter av Brunos fina färg mot den vita snön, och andra sekunden känner jag för att bita huvudet av kassörskan på ICA Maxi för att hon har mage att önska mig en härlig helg. Jag hänger inte själv med och min stackars omgivning -läs min man- vet inte riktigt vilket ben han ska stå på. Men han kämpar på, precis som jag och oftast förstår vi varandra. De gånger det krockar går vi till varsin ringhörna och lungnar ner oss. Vi vet vad det beror på och inga ord räcker till, inte ens mellan oss. Det känns som vi närmar oss ett stup i hög hastighet och vi kan bara hoppas att det finns en bro som tar oss över till andra sidan. Än ser vi inte den, men för att ens orka gå upp på morgonen måste vi tro och hoppas. Vi försöker desperat förlita oss på andras erfarenheter och vill tro att även vi ska klara det, men ibland är det så svart, så svart. Så sorgligt, obeskrivligt ledsamt, ensamt och orättvist. Jag hatar det här.

Published in: on februari 15, 2009 at 7:15 e m  Comments (4)  

Förlåt

alla ni underbara bloggsystrar som faktiskt lyckats med det omöjliga. Nämligen att bli gravida. Jag har flera av er i min bloggroll men kan inte få för mig att läsa. Det går inte att läsa om graviditetstecken, undringar och funderingar över framtiden och den obesrkivliga glädje och rädsla ni känner. Jag är allt utom missunsam! Jag är avundsjuk så det skriker om det, men inte missunsam. Jag glädjs med er, för er, men orkar inte vara delaktig just nu. Hoppas ni förstår. Jag får lite inlägg från några av er med jämna mellanrum och jag vill så gärna ge tillbaka men jag kan inte, inte just nu.

Förlåt!

I vissa yrkeskategorier borde det vara olagligt att sjukskriva sig… Terapeuten ringde imorse och meddelade att min tid kl 11 tyvärr måste utgå. Så klart.

Published in: on februari 6, 2009 at 8:27 f m  Comments (8)  

Fan vad det gör ont ibland…

Har haft ganska många bra veckor i rad och har tidvis lyckats intala mig själv att det nog inte blir värre än så här. Att det kommer att bli jobbigt under behandlingen och tiden efter har jag förstått, men sen när allt har lagt sig så blir nog allt bra, ganska snart. Det har varit skönt att kunna tänka så, för även om jag är rädd så har det varit en tillfällig sorg jag är rädd för. Men nu vet jag inte längre. Den stabilitet jag tyckte jag ägde finns nog inte. Mitt liv känns som ett korthus som när som helst kan falla ihop. Jag märkte det igår.

Jag var på väg till en annan stad för min akupunktur och var på väg till tåget. Framför mig på perrongen går en liten kille, dryga 2 år. I vanliga fall hade han nog skuttat fram ganska obehindrat men nu inpackad i bävernylånsoverall och fotriktiga, tjocka kängor framstod hans framfart som ganska beundransvärd. Han tittade upp på mamma som han höll stadigt i handen och sökte hennes blick när han sakta men säkert tog sig fram mot tåget. Jag kunde inte få mig själv att gå om dem, utan saktade ner farten och följde deras väg till första tågvagnen. Under denna dryga minut hände något och mitt hjärta fullkomligt brast. Det krävs inte så mycket för att korthuset ska falla. Jag inser att jag kan bygga upp det igen men inser likaväl att det nog för en väldigt lång tid framöver inte heller krävs så mycket för att det återigen ska blåsa omkull.

Senare på kvällen ska vi agera chaufförer till min svåger, svägerska och deras nytillkomna familjemedlem Juli! Hon är en mycket efterlängtad liten tös som trots tre veckor över tiden och två ingångsättningar fortfarande inte ville komma ut. I helgen kom hon i alla fall och hon är lika vacker som en svenska sommardag i den månad hon är döpt efter. Storebror är stoltast i världen och har redan lovat bort sin favoritdocka till lillasyster. Efter några dagar på BB var det dags att komma hem och vår bil fick bli transportmedlet. Detta gjorde vi ju mer än gärna eftersom vi velat se henne sen den sekund hon kom ut. Däremot var det inte smart av mig att vänta i korridoren mellan KK och BB… På ena sidan gick kvinnor som försökte få igång krystvärkarna och på den andra gick stolta föräldrapar med sina baljor på hjul och det där obeskrivliga ansiktsuttrycket. Som om de vore de första i världen att föda fram ett barn. Precis så som det ska kännas! Jag är så avundsjuk på den känslan att jag kan ta på den. Tyvärr insåg jag alldeles för sent att det nog är det sista stället jag bör hänga på och sorgen var ett faktum. Jag lyckades musta fram lite -absolut äkta- glädje när lilla Juli kom ut tillsammans med mamma och pappa men kvällen blev katastrofal. Jag ville bara lägga mig ner och försvinna ett tag men det gick ju inte i vanlig ordning. Min man som rätteligen var upprymd över att ha blivit farbror igen kunde inte riktigt ta emot min sorg och jag var orättvis som krävde det av honom. Men man blir som sagt oerhört självisk när man sörjer. Vi har gått igenom dessa toppar och dalar så många gånger och ändå känns det som första gången emellanåt. Man tror man har skrivit ett ganska lyckat manus som man kan återanvända men så är någon liten, pyttedetalj annorlunda och allt faller.

Idag har jag varit helt apatisk. Jag borde ha pluggat, jag borde ha ringt massa samtal, jag borde ha packat ihop vårt bohag men jag tog täcket och drog det över huvudet, bokstavligen. Efter några timmar flyttade jag ut i soffan i hopp om att hitta lite energi om jag först fick försvinna bort i någon annans liv ett tag. Fungerade inte alls. Tröttheten höll mig i ett nästan kusligt grepp. Till och med att byta kanal blev en ansträngning. Tårarna slutade inte att rinna heller. Jag grät inte hysteriskt, tyckte inte ens att jag grät, men tårarna fortsatte komma.

Är det så här det kommer att vara även sen? Sen när jag lagt IVF bakom mig och tror att jag kommit vidare. Kommer då att en liten pojke som går hand i hand med sin mamma räcka för att jag ska falla ihop? Jag trodde verkligen bara det var den akuta sorgen som jag kommer att gå igenom snart, som jag behöver vara rädd för, men den i jämförelse med min dans på slak lina är ju ingenting. Nu har jag i alla fall något att ta upp med terapeuten imorgon.

Published in: on februari 5, 2009 at 11:13 e m  Comments (4)  

Första mötet med terapeuten

Igår var jag och träffade terapeuten för första gången. Jag visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig, vad jag skulle säga eller hur hon ska kunna hjälpa mig. Men allt föll på plats så fort jag kom in på hennes rum. Jag såg de obligatoriska näsdukarna på bordet och hann tänka: ”Dem lär jag inte behöva, jag känner mig stark”. Hon hann inte merän fråga mig hur hon kunde hjälpa mig innan min underläpp började darra och det började svida bakom ögonlocken. Sen var det kört. Jag tror jag hade suttit i stolen i ca 3 minuter innan hon menande pekade på näsdukarna på bordet. Jag har inga problem med att gråta inför andra människor, inte när jag är ledsen. Det är jobbigt när tårarna kommer av ilska för då blir det svårt för motpartern att ta en på allvar, men om jag är sorgsen så är det inte ens lönt att jag försöker hålla tillbaka tårarna, de vinner alltid. Nackdelen är dock att det svårare att formulera orden, organisera tankarna och låta genomtänkt när man pratar, och eftersom man är där ”on the clock” så blev jag lite besvärad trots allt. Det var oerhört skönt att få prata av sig. Att få prata med någon som inte hade något känslomässigt band till mig och som jag inte behövde väga varje ord inför, var befriande. Under samtalet kom huvudsakligen min rädsla upp, min rädsla för att mina relationer ska påverkas av vår barnlöshet. Jag förstår att mina relationer kommer att påverkas, det är kanske oundvikligt, men jag är livrädd för att de ska påverkas merän jag klarar av. Vi ska träffas nästa vecka igen och under behandlingen. Jag är jätteglad att jag tog tag i det.

Published in: on januari 27, 2009 at 5:25 e m  Comments (4)  

Hur länge ska det hålla på?

Hur många år är graviditet det centrala i ens liv? Inte bara graviditeten, utan barn, familj och allt som hör därtill? När börjar det klinga av? Jag tycker vi har åkt i denna karusell större delen av mitt liv, men när jag räknar efter så är det ju inte merän 3-4 år. Jag var i och för sig där ganska tidigt i tanken, men i praktiken har vi ju inte varit här så länge. Förhållandevis. Och ändå är jag så evinnerligt trött på den. Det går bara runt och runt, vi kommer ingenstans. Jag som dessutom blir åksjuk på cykeln, hoppar mer än gärna av snarast. Men kan jag hoppa av? Vad ska jag fylla mitt liv med? Hur ska jag umgås med alla runt omkring mig? T o m mobilabonnemang skriker ju FAMILJ nu för tiden. ”Teckna nu så får du 4 mobiler och kan hålla koll på hela familjen!” Jag har sagt det förrut och säger det igen, jag önskar så det fanns en barnlös ö, där allt som hade med graviditeter, barn och familj att göra var bannlyst. Usch, jag låter bitter, och kanske är jag det, men det är mest trötthet. Jag känner mig så oerhört enkelspårig. Allt runt omkring mig är enkelspårigt. Huset vi flyttar till om ett par veckor är i ett område som fullkomligt gödslar med barn, barnvagnar, kombi, trampebilar och sandlådor. Visst, vårt val att flytta dit, men i all ärlighet trodde vi för två år sen då vi köpte huset, att vi också skulle tillhöra denna skara. Klart längtar vi mycket, och vill fortfarande bo där, men helt plötsligt verkar pensionärerna som nu är våra grannar, ganska trevliga.

Våren närmar sig med stormsteg och vårt vägsjäl kommer närmre och närmre. Blir det graviditet, eller MC-kort, föräldrautbildning och ett ärligt försök att hitta min elitform igen? Känns oerhört skrämmande, men oftast när jag tänker på det känns det faktiskt bara skönt. Snart vet vi vilken väg vi ska vandra och vi kan hoppa av karusellen. Nu lär ju inte människor i min omgivning hoppa av karusellen så jag får väl hitta ett balanserat sätt att förhålla mig till den, men det blir nästa steg. Jag vill bara ha fast, stabil mark under fötterna och kunna ställa in siktet på mål som faktiskt går att uppnå med lite vilja, tid och ansträngning.

Helgen är slut och en ny vecka tar anspråk. Vi har haft en otroligt skön, avslappnad och kärleksfull helg. Jag gjorde något så okonventionellt som att bannlysa gnäll i fredags. Jag gjorde det mest för min egen skulle för jag har varit inne i en period av seriös självömkan och visste inte hur jag skulle ta mig ur det. Fake it until you make it. Jag sa till min man att denna helgen så ska vi, om vi måste, låtsas att allt är tiptop och att livet leker. Tro’t eller ej men det lyckades och helgen har gått i skrattets tecken. Fantastiskt befriande och jag känner mig flera kilon lättare. Inte alltid det lyckas men denna gången gjorde det det.

Published in: on januari 25, 2009 at 8:42 e m  Comments (1)  

Bidrottninggelé

Var på akupunkturen i fredags igen och förklarade för henne att hennes nålar minsann rört till det. Nu kommer specifik info om min mens så anse dig varnad. Jag har vanligtvis spottings (som tydligen verkar vara det universella namnet på flytningar innan mens) i ca 4 dagar innan mensen kommer igång. Jag har aldrig problem att se när mensen faktiskt kommer för den ändrar färg och dessutom har jag alltid megaont dag 1 och 2. Denna gången hade jag enorma spottings i en hel vecka innan, och de var så rikliga att jag inte riktigt kunde avgöra om det var mensen som kommit igång eller inte. But no… vaknade mitt i natten av att det började forsa! Jag fick springa upp på toaletten och jag trodde jag skulle förblöda. Blödde igenom en tampong på 1 h, vilket absolut aldrig hänt innan. Efter 12 timmar var det helt borta. Inte en fläck i trosskyddet. För att sen komma tillbaka i nästan samma styrka som innan. Jag fattade ingenting och tänkte först inte alls på att det kunde ha med akupunkturen att göra. Men när jag kom dit så bara skrattade hon och sa att hon var glad att det hade funkat. Tydligen har jag mycket stagnation och hon det är det hon har försökt arbeta med några gånger nu, men det kommer ju att kräva mer arbete. Kändes häftigt ändå att hon faktiskt påverkat min cykel, kändes som ett bevis på att det fungerar på något sätt.

Köpte även på mig Bidrottninggelé, som är ett kosttillskott man kan köpa i handeln. Den jag köpte av henne är dock starkare än vanlig. Det är det som drönarna producerar och ger till bidrottningen för att hon ska producera många ägg, och min akupunktör har använt sig av detta ganska länge nu. Hon har bra erfarenhet av det och gav mig några färska exempel på folk som lyckats få bättre resultat. Jag får ju inte så många ägg, trots maximal dos. Hon är noga med att inte ge några garantier och jag är inte dummare än att jag förstår att jag greppar efter halmstrå, men so be it! Jag fick dock inte berätta för min läkare att jag äter Bidrottninggelé, om jag nu valde att göra det, eftersom det inte finns någon forskning på det. Men jag säger å andra sidan inte att jag äter Eye-Q heller, som är Omega 3 och 6. Måste dock erkänna att det känns lite mer spännande denna gång, eftersom jag vill göra en högst subjektiv bedömning av om akupunktur och Bidrottinggelé fungerar.

Den 3 februari börjar jag spraya. Innan dess ska hela bohaget packas ihop. Dagen efter fyller älskade Bruno 1 år och två dagar efter det flyttar vi till huset. Spännande vecka.

Published in: on januari 19, 2009 at 10:31 e m  Comments (3)