Tack!

Wow, vi är tydligen många som har mindre funktionella förhållanden med en eller båda våra föräldrar. Så sorgligt! Tack för alla era finfina kommentarer och all uppmuntran. Jag känner mig tack vare era kommentarer väldigt trygg och kan meddela att jag faktiskt fått svar från min pappa nu. Innan jag skrev blogginlägget igår skickade jag ett ”fick du mitt mail” mail och mycket riktigt hade han fått det. Skyllde dock på att han varit iväg i affärer och inte kunnat svara men lovade att höra av sig i slutet av mars när det lugnat sig på jobbet… Ja, för guds skull, ta inte av din värdefulla arbetstid och svara din dotter. Inte helt förvånade, han har alltid varit en arbetsnarkoman, vilket är en anledning till att vi inte har någon relation. Kan ju tycka att svaret var något fattigt och opersonligt men nu ska jag inte bli girig. Jag ville faktiskt bara veta om han läst mitt mail. Jag ställde inte en enda fråga och det var medvetet. Jag är glad att jag vet att han vet hur jag känner och är nöjd med det.

Tack i alla fall. Jag var väldigt osäker på om jag skulle blogga om det, av flera anledningar, men nu är jag glad att jag gjorde det.

Kram på er!

Annonser
Published in: on mars 4, 2009 at 6:24 e m  Kommentera  

Välkommen Sebastian!!!

Så är man faster igen! I torsdags natt kom min brors andra son Sebastian till världen. Han är så klart helt underbart unik. Han har så mycket hår att man inte tror det är sant! Nu har vi förvisso turen att ha fått in lite sydamerikanskt blod i familjen, men även mor var förvånad. Han luktar så gott, så gott. En ganska stor pojk på 4225 g men ändå så liten. Så oförstörd, perfekt och ljuvlig. Jag ville packa ner honom i min väska och ta med honom hem… Nu är alltså tre av sju bebisar här och lyckan är total på många håll. En annan nära vän var på 3D ultraljud i fredags och fick reda på vad de väntar, men håller det för sig själv. Nyfiken så jag håller på att spricka. Hon var salig förstås och jag är så avis. Fina A, jag vet att du förstår vad jag menar.

Nu har vi kommit i ordning i huset och jag fullkomligt älskar att bo i hus. Det är viss charm i att ha flyttkartonger som gardiner men nu när lamellgardinerna är på plats och man kan springa omkring hur man vill känns det som hemma. Bord och soffa är beställda men dröjer ett tag så de gamla får duga ett tag till. Bruno fullkomligt löper fram över gräset och ängarna här, så mycket nya dofter. Igår hittade vi en härlig runda på en timme som tar oss runt några åkrar där han kan springa lös. Harar finns det i överflöd och han är helt lyrisk när han får syn på dem. Jag hoppas innerligt att jag aldrig behöver bända loss hans käkar kring en en gång levande varelse. Det låter som vi bor på landet men så är det inte. Fast nu när jag bor så nära naturen måste jag säga att jag nästan önskar det fanns mer av den varan. Min kärlek ligger dock 1000 meter åt andra hållet, nämligen havet. Där har vi inte varit än men man får sprida ut guldklimparna.

Jag sprayar på… På tisdag börjar sprutorna och jag är helt känslolös, precis som förra gången. Så fort tankarna letar sig dit så stänger jag av. Dock påverkar det mitt humör i större utsträckning den här gången. Det är verkligen minuter mellan topparna och dalarna. Ena sekunden skiner solen och jag njuter av Brunos fina färg mot den vita snön, och andra sekunden känner jag för att bita huvudet av kassörskan på ICA Maxi för att hon har mage att önska mig en härlig helg. Jag hänger inte själv med och min stackars omgivning -läs min man- vet inte riktigt vilket ben han ska stå på. Men han kämpar på, precis som jag och oftast förstår vi varandra. De gånger det krockar går vi till varsin ringhörna och lungnar ner oss. Vi vet vad det beror på och inga ord räcker till, inte ens mellan oss. Det känns som vi närmar oss ett stup i hög hastighet och vi kan bara hoppas att det finns en bro som tar oss över till andra sidan. Än ser vi inte den, men för att ens orka gå upp på morgonen måste vi tro och hoppas. Vi försöker desperat förlita oss på andras erfarenheter och vill tro att även vi ska klara det, men ibland är det så svart, så svart. Så sorgligt, obeskrivligt ledsamt, ensamt och orättvist. Jag hatar det här.

Published in: on februari 15, 2009 at 7:15 e m  Comments (4)  

Bästa inköp men inte utan reflektion och vemod

Jag är nästan obotligt dålig på att komma ihåg datum, speciellt födelsedagar. Jag kan komma ihåg annat om den dagen, som vilken veckodag det var, vad jag hade på mig, vad jag gjorde osv. Men just själva datumet fastnar inte av någon anledning. Detta har ju lett till diverse ”oooops, sorry jag missade din födelsedag” samtal genom åren som gått. Jag har förstått att det finns speciella böcker för såna som mig. Födelsedagsböcker. Men av någon anledning har det alltid känts som fusk. Som när man hade en tenta som man fick ha med sina anteckningar på. Jag fick ha med dem men det kändes ändå som det var meningen att jag skulle kunna det utantill. Men nu håller det inte längre. Jag har redan x antal viktiga födelsedagsdatum att komma ihåg och om allt går vägen får jag inom loppet av ett halvår, ytterligare 8 stycken att lägga på minnet. No can do… Så nu slog jag slag i saken och införskaffade en ”födelsedagar” bok. Smidigt, klokt, ansvarstagande och skönt? Yes. Vemodigt och på gränsen till patetiskt? Yes. Inte för att det är en dum sak att införskaffa utan snarare vad den kom att representera för mig. En liten del av mig undrar förstås om jag numer är förpassad till att vara den eviga mostern, fastern, tanten, vännen som ska komma ihåg alla andras barns födelsedagar. En sån som sitter hemma och skriver kort dagarna i ända för att inte missa ett enda litet mirakels födelsedag i hopp om att kunna bevisa att… ja, jag vet faktiskt inte vad det är jag vill bevisa. För spelar det egentligen någon roll om jag kommer ihåg deras födelsedagar? Jag minns själv de där korten man fick från en avlägsen släkting som man i all otacksamhet slet upp i förhoppningen om att hitta pengar i kuvertet. Ja, jag var en otacksam liten jänta. Fast å andra sidan tycker jag ju att det är något att fira, att just de kom till världen. Verkligen.

Tanken slog mig att jag kanske ska slänga boken och nonchalant glömma alla födelsedagar och låta min omgivning tolka det som att jag är alldeles för upptagen med att leva mitt oerhört spännande barnlösa liv. Jo visst gör bitterheten sig påmind även hos mig.

Men sen slog även tanken mig att om jag måste välja mellan en tillvaro där jag av ren bitterhet väljer bort att knyta an till de små i min omgivning (de är verkligen oerhört många) i hopp om att det ska kännas mindre, eller en omgivning där jag firar att de faktiskt kommit till, så väljer jag givetvis den sistnämnda. Men inte utan reflektion. Nu fick ju just födelsedagen spela en symbolisk roll, i själva verket är det ju så mycket annat som är viktigare i en relation. Men jag tror poängen gick fram.

Published in: on januari 2, 2009 at 8:55 f m  Comments (2)  

2008 är slut

Ja, i sann blogganda ska man väl sammanfatta året på något sätt men den sammanfattningen hade blivit så oerhört brun så jag struntar i det. Fast det är klart, det har ju hänt många fina och bra saker också detta året och de borde man kanske skriva om istället.

Som att Bruno kom till världen! Världens finaste, brunaste labrador. Han kom in i våra liv som en virvelvind och nu kan vi inte tänka oss ett liv utan honom. För icke-hundälskande personer har jag förstått att hund i mångas ögon kan ses som jobbigt att ha. Att de hindrar en från att göra vissa saker. Att de luktar illa. Att de skäller och hoppar och skrämmer små barn. Att de är ett substitut för barn. Att de helt enkelt gör livet svårare än det måste vara. Och kanske är det så, om det är så man väljer att se på det. Jag tänker istället att Bruno har fått mig må bättre. Att han tvingar ut mig i naturen minst två timmar om dagen. Att han har världens finaste och klokaste ögon som förstår långt mycket mer än vi tror. Att han slickade mig frenetiskt i ansiktet av oro när jag låg på golvet och grät efter vårt tredje negativa besked. Att han väcker oss på morgonen för att berätta att han vill kela en stund innan han måste ut och kissa. Att hans varma kropp ligger så tryggt intill mig så fort jag sätter mig i soffan. Att vi tack vare honom har pratat med intressanta och roliga människor som vi aldrig hade stannat och pratat med annars. Som sagt, det beror på hur man ser på det.

Som att flera mirakelbebisar antingen kommit till världen eller åtminstone började sitt livs resa under detta år. Det måste man ju bara vara glad och tacksam över!

Som att jag har verkligen har förstått innebörden av sann kärlek. Min man och jag har mot alla odds fullkomligt blomstrat detta året. Om inte detta har fått oss att gå skilda vägar har jag svårt att se vad som skulle kila in sig emellan oss. Jag har en respekt för honom som jag inte haft innan. Jag respekterar honom som man, som vän, som älskande och framför allt som medmänniska. Om jag hade vetat vilken guldgruva jag sprang på den där kvällen för 4,5 år sedan hade jag inte spelat så svårfångad.

Som att hälsan har fått en större betydelse för mig. Andras tragiska livsöden, både från tv och från min omgivning, har fått mig att inse att allt man egentligen kan önska sig är god hälsa. Resten av livets innehåll kan vi göra något åt, förändra och förbättra, men hälsan rår vi i mångt och mycket inte på. På min promenad imorse gick jag och funderade på vad jag önskade mig av 2009 och utan att ha analyserat tankarna var det bara ett enda ord som ekade. God hälsa för mig och alla runt omkring mig. Låter så kliché att jag själv mår illa, men faktum är att jag känner så. Att bli gravid är och kommer troligen alltid att vara min högsta önskan men blir det inte så kommer jag att bli lycklig ändå, för jag har förstått att jag kan påverka mitt liv. Jag vägrar bli offer för olyckliga omständigheter. På vägen mot mitt lyckliga slut kommer jag ha stunder då jag tycker oerhört synd om mig själv och detta blogginlägg kommer te sig verklighetsfrämmande och alldeles för klämkäckt, men jag hoppas att jag kommer att komma ihåg den här känslan. Känslan av hopp om att allt kommer att lösa sig till slut. Det kommer bara ta lite längre tid än jag hade planerat.

Som att min nära vänskapskrets har utökats med många underbara, fantastiskt starka och vackra människor. Jag menar förstås er, min kära bloggsystrar. (Dessvärre inte hittat någon bloggare av det manliga könet än så länge) Eludie skriver så fint om hur mycket stödet man får här betyder och jag kan inte annat än att hålla med henne. Utan er hade jag varit en skugga av mitt forna jag. Mina IRL-vänner är och har alltid varit livsviktiga för mig, framför allt i tider som dessa, men jag är uppriktigt förvånad över hur mycket ni har kommit att betyda för mig. Det är så mångas öden man följer nu och det känns i hjärta och själ när någons liv vänder blad. Glädjen och sorgen jag känner med er är varken mindre eller overkligare än den jag känner för människor jag kan se och ta på. En oerhört vinst att uppskatta.

Jag har bloggat i ett år nu men det känns som det var flera år sen jag skrev mitt första inlägg. Det slog mig häromdagen att jag kanske inom några månader måste döpa om bloggen. Funderar redan på vad den ska heta då… Några har kommenterat (IRL) att det verkar som jag givit upp och har en ganska negativ inställning till IVF och jag vet inte om de har rätt. Kanske. Jag vet att vi har ett färskförsök kvar och att de KAN leda till fler eskimåer, och att vi redan har en eskimå i frysen. Med andra ord, jag har all anledning att vara hoppfull och positiv. Men det handlar inte så mycket om vad vi in facto har eller inte har i frysen, utan om min mentala och känslomässiga förberedning. Vissa väntar till de blivit fullkomlig övertygade om att något inte fungerar innan de letar efter alternativa vägar, men sådan är inte jag. Jag måste ha en överlappande plattform. Jag kräver förberedelse i stora mått. Om dessa förberedelser har varit förgäves eller inte kommer 2009 att svara på. Fast förgäves har de ju inte varit oavsett för jag har lärt mig massor om mig själv och min man i förberedelserna för en adoption. Vi hade ett mål under ledigheten och det var att bestämma oss för vilken organisation vi ska använda oss av, och det har vi gjort. Bara det kräver sin man. Alla tankar kring val av land, önskemål om ålder, eventuella funktionsnedsättningar, socioemotionella problem, anknytningsproblem och annat gott att bita i har stärkt mig, inte avskräckt mig. Så förgäves var väl fel ordval.

Adjö 2008, välkommen 2009.

Published in: on januari 1, 2009 at 10:31 e m  Comments (7)  

Intrauterina stadiet

Var på en föreläsning idag som handlade om det intrauterina stadiet, d v s det initiala stadiet av en förälder/barn relation. Graviditet, förlossning och spädbarnstiden. Kursen är utvecklingspsykologi och ingår i ett större program som handlar om barn och ungdomar i behov av särskilt stöd. Idag har jag verkligen fått matat hur oerhört viktig denna första tid är för barnet och dess fortsatta utveckling. Det enda jag kunde tänka på var givetvis vad jag kanske aldrig kommer att få vara med om. I utbildningssyfte var föreläsningen kanonbra och nyttig, men rent känslomässigt var det en katastrof. Fick se en filmsnutt på en bebis som genom leende kommunicerade med sin mamma och jag fick samma känsla som jag fick när jag såg den lilla flickan i bilen förra veckan. Det slår mig att min sorg ser annorlunda ut idag än den gjorde för ett år sen. När den väl slår till är den kraftigare idag, men den slukar inte längre all min tid och energi under hela dygnet. Kanske just därför känns den kraftigare när den väl visar sig, för att jag hunnit slappna av lite emellanåt. Jag frågade om adopterade barn enligt denna princip aldrig kan komma att ha en lika bra relation till sina adoptivföräldrar som biologiska barn har till sina föräldrar. Eller rättare sagt om det finns någon forskning som tyder på att adopterade barn därför har svårare med relationsbildningen senare i livet, men det fanns det inte enligt honom. Ingen forskning han ville ställa sig bakom och föra fram i alla fall. Han menade istället att den process man som biologisk förälder går igenom, går man också igenom som adoptivförälder, men på ett senare stadie. De psykologiska och känslomässiga processerna är i stort sett identiska, men givetvis inte de fysiska. Helt onödigt att jämföra, kan tyckas, men för mig som försöker landa bekvämt i adoptionsprocessen tycker det är oerhört intressant att få veta vad forskningen säger. Jag är dock övertygad om att det inte finns någon forskning som skulle kunna avskräcka mig, oavsett vad den har kommit fram till. Kom och tänka på en sak som min mamma berättade för mig förra veckan. Hon sa att hon alltid förstått att jag någon gång skulle adoptera för redan i mina tidiga tonår hade jag förkunnat alla om att man först måsta ta hand om alla barn som behöver föräldrar, innan man börjar göra egna. Jag kan inte annat än undra om jag på en omedveten nivå har föreberett mig hela mitt liv på vad jag/vi kan vara på väg att ge oss in i.

Efter föreläsningen var det en kursare till mig som kom fram och tackade för att jag hade tagit upp frågan om adopterade barn, för de stod på väntelistan på ett barn från Kina. De har ett barn sen innan men har ett antal misslyckade IVF bakom sig. Jag blir så rörd när jag möter andra som vågar/väljer att dela med sig av sina berättelser. Hon hade absolut inte behövt komma fram och säga något, men hon valde att göra det och jag blev så glad!

Jag började spruta igår förresten, och än inte tillstymmelse till känslor kring det hela. Igår natt hade jag svårt att sova och tankarna började mala, men inte ens då kunde jag förmå mig att tänka framåt. Det är precis som jag har en spärr och allt som handlar om mig och graviditet är bortom den spärren. I två års tid har jag varje månad i stort sett fantiserat om hur jag ska berätta för mina nära och kära att jag är gravid. Om jag ska testa själv eller med min man, om jag ska göra en stor sak av det eller smyga, om jag kommer att gråta eller skratta, eller kanske både och. Kommer jag att må dåligt eller bra, kan jag fortsätta träna eller inte. Kommer jag känna mig tjock eller bara vacker… 1001 frågor, tankar som hela tiden har malt i mitt huvud. Men denna gång är det stopp! Inte en tanke får plats i mitt huvud och skulle jag medvetet placera den där får jag med möda hålla den kvar. Om en vecka ska vi på första VULet för att se hur det gått med stimuleringen och när jag tänker på mig själv i stolen och den förbannade skärmen snett framför mig där resultatet syns så blir jag varken nervös eller hoppfull. Jag bara är. Kan inte nog stryka under hur oerhört konstigt detta känns.

Som en härlig avslutning kan jag nu avslöja att vi skrev på papprena för försäljningen av lägenheten idag. Än finns det två klausuler som kan bryta det men det ser i alla fall ut som om vår kära 2:a är såld. Känns oerhört skönt, en sak mindre att fokusera på. Om 2,5 månad flyttar vi in i vårt hus och det känns UNDERBART!!!

Published in: on november 13, 2008 at 3:06 e m  Comments (6)  

Fina Eludie!

Åh, jag är så innerligt överlycklig just nu. Så där härligt osjälviskt själaglad man kan vara för någon annan utan att det egentligen berör en själv. Det är inte många jag känner så för, framför allt inte nu längre och inte när det gäller graviditeter, men mina bloggsystrar faller utan tvekan in i den kategorin. Hon trodde inte det skulle gå vägen så när jag loggade in idag blev jag så glad att jag skrek rakt ut i luften. Det känns skönt att fortfarande få lov att känna så ibland, så man vet att man inte har förändrats totalt av ens erfarenheter. Denna dag är din dag Eludie, jag tillägnar den åt dig! Det är knappt Obama får dela den med dig;-)

Published in: on november 5, 2008 at 12:17 e m  Comments (1)  

Korthårig

(Spraydag 1)

Ja ha, då var man korthårig igen… Inte så korthårig som jag hade planerat, av någon anledning kände jag ett visst motstånd hos min frisör. Nästa gång blir det nog lite till. Jag har alltid haft svårt att hålla mig till en frisyr. Jag har haft allt från 1 cm till långt ner på ryggen. Platinablont, svart och allt där emellan. Är brunett och färgen har faktiskt varit ganska konstant de senaste åren. Däremot har håret skiftat, långt, kort, lugg, jämnlångt, uppklippt. Det är inte det att jag inte är nöjd, tvärtom, jag är faktiskt alltid nöjd med mitt hår, men jag gillar att förnya mig. I alla fall när det gäller något så harmlöst som en frisyr. För några månader sen fick jag för mig att klippa upp det lite och det blev helt fel! Gick tillbaka efter en vecka och fick klippa lite till. Nu gick jag tillbaka för tredje gången och det blev som sagt ännu kortare. Nu vill jag bara klippa av allt och få en häftig, ”just out of bed” frissa… När jag gick dit sist sa jag till henne att jag vill ha en frisyr som inte kräver någonting av mig. Jag vill kunna gå från säng till stan (inte för att jag någonsin gör det men jag vill kunna!) utan att behöva lägga en halvtimme på fön, plattång, locktång, rullar, fan och hans moster. Accomplished, nu krävs bara fön åtminstone. Att jag kan gå från säng till stan är nog att överdriva dock. Jag har börjat spraya idag och jag känner redan hur känslorna ligger utanpå kroppen. Utanpå kläderna till och med. En dålig hårdag kan sluta väldigt olyckligt så nu har jag åtminstone röjt den eventuella konflikten ur vägen. *humpf*

Spraydag 1 alltså. Det dröjer till biverkningarna kommer så än känns det lite overkligt att jag är här igen. Känns som det var flera månader sen vi gjorde förra försöket. Men nu börjar nedräkningen.

Tack ”mamman” för kommentaren angående val av adoptionsorganisation. Det får nog bli så, att jag ringer runt och försöker fiska efter en magkänsla.

Published in: on oktober 29, 2008 at 2:00 e m  Comments (4)  

Tomte i gummistöveln

Oj, jag har verkligen inget av vikt att skriva om idag, men känner för att göra mig hörd åtminstone. En lite rolig sak som hände måste dock dokumenteras. När jag använt mina gummistövlar ställer jag alltid dem utanför dörren för att torka. Jag har alltid undrat vad mina grannar tycker om detta. Jag ser aldrig någon annan ställa något utanför dörren men jag hade inte själv brytt mig om jag sett det. Det finns ju dock de som hävdar att trapphuset är allmän tillgång och att man därför inte får ha några personliga tillhörigheter där. (Oj vad jag längtar till vårt hus!) I alla fall, imorse när min man varit ute med Bruno kallade han på mig utifrån trappen. När jag kommer dit sitter det en jultomte i min ena stövel. En tomte som åker skidor och håller i en stav. Nedtryckt i min ena stövel. Detta är nog det konstigaste som inträffat på mycket länge. Jag förutsätter att det inte är någon av mina vänner, utan kanske snarare någon i huset, men jag har ingen aning om vem. Varför inte skriva en lapp? Jag blev ju glad förstås, alltid roligt med överraskningar, men hur vi än vrider och vänder på det kan vi inte hitta någon som skulle göra så.

På onsdag börjar jag spraya igen och jag har fortfarande inte alls några direkta känslor kopplat till det. Jag vet inte om jag bara försöker skydda mig själv eller om jag verkligen har tappat allt hopp. Jag är inte negativt inställd till det heller, tänker inte så mycket på biverkningarna, utan är helt tom på känslor. Det är helt nytt för mig. Som en vän påpekade så kommer det nog kännas mycket annorlunda när jag väl är uppe mitt i behandlingen och jag börjar bli nervös för resultatet av sprutorna osv. Då kommer jag nog att känna något i alla fall. Jag gör inte så stor sak av det och låter det gå som det går. Det är lite tråkigt att vara så lite känslomässigt engagerad men samtidigt skönt.

Min man och jag var i vår underbara hufvudstad i veckan. Han skulle dit med jobbet så jag hänkade på som en liten fripassagerare. Inte fel att bo på hotell och shoppa. Jag fullkomligt älskar Stockholm. Jag har halva min släkt där och har varit uppe rätt mycket i mitt liv. Jag trodde verkligen att jag skulle bo där så småningom, men det är inte något jag eftersträvar längre. Däremot måste jag upp med jämna mellanrum för att känna pulsen, naturen, folket… Jag åt dessutom den absolut bästa middagen jag någonsin ätit ute. Vildsvampscarbonara med tryffel på Kungsholmen. Jag är ju vegetarian så dessvärre är det svårt att imponera på mig när vi är ute. Det är inte ofta de lägger ner lika mycket vilja i en vegetarisk rätt som in en kött-/fågel-/fiskrätt. Det slutade till och med  med att min mans gaffel letade sig ner i min tallrik. Mums. Under denna middag gjorde vi dessutom upp en liten tidsplan vad gäller våra IVF och adoptionsplaner. Vi ska ganska omgående bli medlemmar i en organisation. I januari ska vi anmäla oss till utbildningen, som tar 7 veckor. När den är klar har vi avslutat våra två återstående IVF-behandlingar. Då kommer vi att påbörja utredningen. Detta är ju givetvis under förutsättningen att vi inte lyckas någon av gångerna vi har kvar. Jag är enormt beroende av en långsiktig plan, något som gör att jag kommer orka gå vidare när jag är nere och vänder på botten. Även om jag oftast känner en stor tidspress och tycker det är svårt att njuta av att jag någon gång kommer att bli mamma, så är faktiskt just de tankarna som får mig att gå vidare. Någon gång kommer jag att bli mamma och när allt kommer omkring är det det absolut viktigaste.

Måste bara avsluta med en direkt order till alla kvinnor där ute. Om ni inte äger Calvin Kleins Euphoria, så måste ni köpa den. En flygvärdinna på vägen till Stockholm bar den och jag blev helt förälskad. Köpte den på vägen hem istället och jag kan inte sluta lukta på mig själv. Helt magnifik. Jag vet att doft är otroligt personligt och vad som passar den ena passar inte den andra, men denna doft kan man inte ogilla!

Published in: on oktober 26, 2008 at 4:46 e m  Comments (1)  

Ode to mommy

Ja, lilla mamma är bra på många sätt och vis. Konstigt det där, hur förhållandet till ens föräldrar kan förändras när man blir äldre. När jag var mindre stod jag inte ut med att hon gjorde något fel, hon skulle vara felfri i mina ögon. Den som tröstar, har alla svar, aldrig är ledsen och har framför allt inte har några egna demoner att fajtas med. Nu när jag är äldre så ser jag en person istället för en mamma, och det kan nästan vara befriande att även hon kan ha fel ibland. Eller åtminstone att jag TYCKER hon har fel, och att det känns okej. Jag har i stort sett vuxit upp utan pappa och mamma har gjort ett fantastiskt jobb. Ensamstående föräldrar är mina hjältar, utan tvekan. Jag är ett levande bevis på att man kan klara det, men visst har det säkert varit jobbigt för mamma emellanåt. Det är klart att jag har farit illa -till viss del fortfarande gör- av att inte ha pappa i närheten, men det är mer på grund av hans beteende, än hans frånvaro. Man kan vara frånvarande på många sätt.

Jag har debatterat med mig själv många gånger om huruvida jag ska skriva om pappa i bloggen. Min blogg ska ju mestadels handla om barnlösheten för det första, och för det andra känns det inte helt bekvämt att ”hänga ut honom”, hur hemsk han än har varit. Men å andra sidan är detta min ventil, och har helt ersatt mitt dagboksskrivande, så vart ska jag då lägga känslorna och tankarna om jag inte kan lägga dem här? Detta inlägg skulle ju vara till min lilla mamma, och dessvärre innebär det ofta att han dyker upp, på ett sätt eller annat. När jag var liten var jag mest ledsen för min egen skull, men nu när jag är äldre är jag mer arg på honom för vad han gjort mot mamma. Samtidigt som jag ibland kan bli arg på henne för att hon lät honom göra vissa saker. Men det är lätt för mig att döma, jag satt inte där med 5 barn, ett arbete inom vården (och alltså tillhörande lön) och hade flyttat från alla jag känner. Familj, släkt och vänner. Jag är kanske mest förvånad för i mina ögon är hon en oerhört stark och oberoende kvinna som idag aldrig skulle låta någon sätta sig på henne. Men man lär väl sig så länge man lever antar jag. Märker att detta inlägg varken blev en ode, hyllning eller ens en sammahängande text, men det är också rätt talande för hur tankarna går runt detta ämne. Min mamma är den största anledningen till att jag är den jag är idag och det är jag noga med att låta henne veta med jämna mellanrum. Jag vet att hon ibland har dåligt samvete för saker som hänt men tack vare henne har allt slutat lyckligt och för det är jag oerhört tacksam. Tack älskade mamma!

Published in: on oktober 19, 2008 at 8:00 f m  Comments (2)  

Vilken underbar dag!

Ganska ofta nu för tiden mår jag dåligt utan synllig anledning. Jag känner mig nere, ledsen, ensam, patetisk, arg, bitter och andra fula känslor. Men idag var alla dessa känslor som bortblåsta. Jag vaknade på ett strålande humör och det har hållt i sig hela dagen. Började dagen med en långrunda med Bruno. Kom hem, drack frukost (tar fortfarande shaken till frukost) och väntade på att min man skulle vakna. Slötittade på tv och läste lite tidningar. Älskar lördagmorgnar… När han också vaknat tog vi Bruno till parken så han fick leka lite med andra hundar för att trötta ut honom ordentligt. Han skulle nämligen vara själv hemma en längre stund medan vi stack till gymmet. Jag har ÄNTLIGEN fått med min man på spinning efter 3 års tjatande! Han har totalvägrat men han gav som sagt med sig till slut. Efter ett härligt träningspass kom vi hem till en sömndrucken Bruno och ett fläckfritt golv. Hade nästan förväntat mig en söndertuggad pocket åtminstone, men inte så mycket som en flyttad sko kunde vi klaga på. Han är så duktig vår valp. Efter dusch och lunch stack vi ut på fältet med honom och en boll i hopp om att träffa massa andra hundar. Hade ingen större tur tyvärr så han fick nöja sig med matte och husse som bollkallar. Sen -höjdpunkten- kafétimmen! Vi älskar att köpa Svenskan på vägen till favviskaféet för att sen dela på tidningen och dela med oss av upprörande nyheter. Extra guldkant idag var att vi fick vår första sockerkick sen vi började på Cambridge-kuren. Muffins, min stoooooora last, och en stor kopp kaffe. Kan inte med ord uttrycka hur mycket vi njöt. Vi tycker att vi har hittat en bra balansgång nu mellan gott (och oftast onyttigt) och nyttigt, och då är det lätt att njuta.

Eftermiddagen fortsatte i samma sköna tecken. Förbi videobutiken (kallas det ens det längre?), hyrde tre filmer, förbi mataffären och sen hem till mysbyxorna och vinet. Kvällen har varit helt magiskt njutbar och jag har flera gånger under dagen undrat varför jag inte alltid kan få må så här. Bekymmersfritt liksom. Det känns skrämmande att jag inte själv har kontroll på när jag mår bra och när jag mår dåligt. Känns som ett lottspel. Det enda jag orkar med är att njuta när en bra dag väl infinner sig, för jag vet i ärlighetens namn inte när nästa kommer.

Nu är det ju inte så att jag går och hänger läpp dagarna i ända och tycker livet är kasst allt igenom, men den där mörka skuggan som förföljer en gör sig påmind allt oftare. En ledsenhet som överskuggar det mesta, den som finns inuti.

Men icke idag! Today was a good day!

Published in: on oktober 11, 2008 at 11:52 e m  Comments (3)