Tack!

Wow, vi är tydligen många som har mindre funktionella förhållanden med en eller båda våra föräldrar. Så sorgligt! Tack för alla era finfina kommentarer och all uppmuntran. Jag känner mig tack vare era kommentarer väldigt trygg och kan meddela att jag faktiskt fått svar från min pappa nu. Innan jag skrev blogginlägget igår skickade jag ett ”fick du mitt mail” mail och mycket riktigt hade han fått det. Skyllde dock på att han varit iväg i affärer och inte kunnat svara men lovade att höra av sig i slutet av mars när det lugnat sig på jobbet… Ja, för guds skull, ta inte av din värdefulla arbetstid och svara din dotter. Inte helt förvånade, han har alltid varit en arbetsnarkoman, vilket är en anledning till att vi inte har någon relation. Kan ju tycka att svaret var något fattigt och opersonligt men nu ska jag inte bli girig. Jag ville faktiskt bara veta om han läst mitt mail. Jag ställde inte en enda fråga och det var medvetet. Jag är glad att jag vet att han vet hur jag känner och är nöjd med det.

Tack i alla fall. Jag var väldigt osäker på om jag skulle blogga om det, av flera anledningar, men nu är jag glad att jag gjorde det.

Kram på er!

Annonser
Published in: on mars 4, 2009 at 6:24 e m  Kommentera  

pappa, hur tänker du?

Efter 14 års ångest, tårar, rädsla, ilska, sorg och en obeskrivlig önskan om att bli älskad av min far, skrev jag ett långt mail där jag lättade mitt hjärta. För ett tag sen, i höstas, skrev jag ett censurerat mail till honom, i hopp om att väcka vår relation till liv. Jag fick då ett löfte om att han skulle tänka på det och återkomma. Det gjorde han inte utan fortsatte hålla sig på avstånd. I det mailet tog jag på mig ganska mycket av skulden, mest för att han inte skulle känna sig anklagad och dra sig undan på grund av det. I sitt korta svar fick han åtminstone fram att han tyckte det var dåligt av mig att jag inte hört av mig på hans senaste födelsedag. Jag blev helt stum. Undrade så klart hur HAN, min pappa, som inte hörde av sig på min 18-års dag, min 20-års dag eller så många där efter, kunde hänga upp sig på att jag inte ringt honom på hans födelsedag. Men det gav mig en insikt som jag inte riktigt haft innan. Han är inte kapabel, eller redo att ta ansvar för sina handlingar utan tycker fortfarande att det känns tryggast att skylla ifrån sig. So be it, jag får ta det, jag öppnade den dörren. Men i min väntan på det låååååånga svar han utlovade tröttnade jag och min irritation ökade. För 2 veckor sen skrev jag ett till, utan censur. Jag var inte arg, anklagande eller orättvist, men jag ville att han skulle veta att jag efter lång tid vet att det inte är mitt fel. Att oavsett hur gammal jag än blir så är det ändå han som har ansvaret för vår relation. En förälder har inte lyxen att tacka för sig och gå. Åtminstone inte i villfarelsen att man har rätt att göra det för att ens barn betett sig illa. Inget jag har gjort är tillräckligt hemskt för att han ska kunna med gott samvete stänga dörren om sig. Ja, om vi någon gång hamnade i en valsituation så valde jag alltid mamma och detta måste ha gjort ont. Detta har jag fortfarande dåligt samvete för men jag vet nu när jag är vuxen att jag som barn hade en anledningen till att välja henne.

Mitt mål med detta ocensurerade mail till honom var att låta honom veta att han inte har makten att ge mig skuldkänslor längre, han har inte längre makten över mitt välbefinnande. Det tog mig hela mitt liv att förstå det, men 14 år av aktivt sökande efter svar som fanns inom mig. Lite lättnad men mest sorg. Jag hoppades trots allt att detta mail skulle resultera i någon slags respons, men inte så mycket som en rad… Jag tror min far officiellt har förskjutit mig. Även om han inte har modet att berätta det för mig tänker jag kräva något slags avslut. Jag tänker fortsätta höra av mig till honom till han ber mig sluta. Det enda sättet jag kan lägga det bakom mig är genom att veta att jag har gjort allt.

Pappa, hur tänker du?

Published in: on mars 3, 2009 at 4:22 e m  Comments (6)  

Vad lite det krävs nu för tiden…

Går hemma i lugn och ro, plockar lite, håller en varm kaffekopp i handen, vovven ligger i soffan och nannar gott, min man ställer fram frukost. Tv:n är på och morgonpratarna pratar och pratar.  En helt vanlig söndag och jag känner mig varm, trygg och förväntansfull. Senare på dagen kommer mina käraste vänner på besök för att se vårt nya hus. Helt plötsligt kommer ett nyhetsinslag om att norska kvinnor åker över till Sverige för att könsbestämma fostret, för att sen utan utredning ta bort det… Tårarna bara kom, helt utan förvarning och allt blev så där murrigt och kallt igen. Jag är för fri abort, utan utredning och förklaringar. En kvinna ska ha den rätten, utan tvekan. Men att höra att det finns dem som väljer bort sina barn för att de är av fel kön är bara avskyvärt. Jag kan inte hitta några bortförklaringar som kan mildra fallet. Denna nyhet hade gjort mig upprörd för tre år sen också men jag hade släppt det efter ett tag. Det har gått ett dygn och jag känner mig fortfarande arg och ledsen. Det krävs inte så mycket nu för tiden…

Published in: on februari 23, 2009 at 8:09 f m  Comments (5)  

Är det sant, eller?

Var på julfest på jobbet igår. Jag är ju tjänstledig ett tag pga studier så det kändes extra viktigt att gå dit. Mest för träffa några kollegor som jag verkligen saknar, men också för att få en update över ett god bit mat. Det har gjorts ganska stora omstruktureringar sista månaderna och jag har inte haft energi att hålla mig informerad. Nu fick jag snabbversionen och det räckte. Innan jag gick dit förstod jag att det fanns några som skulle undra -dock inte säga något- om jag var gravid. Jag är ju i den åldern, de har inte sett mig på ett tag och saker har ju en tendens att hända när man är frånvarande ett tag. Jag hade därför lekt med tanken på att det kanske skulle vara någon jubelidiot som faktiskt skulle undra  i svävande termer om detta är fallet, men slog hela tiden bort tankarna för jag tänkte att ingen är dum nog att fråga något sådant. Boy, was I wrong! Jag hade varit där i ca 30 minuter när det blir dags att sätta sig till bords. Jag som körde, valde att dricka julmust. Helt plötsligt dök en kollega upp från absolut ingenstans, en liten satt kvinna med permanentat hår och världens högsta och mest  distinkta skratt, och fullkomligt ropade ut frågan: ”Varför dricker du julmust?” Jag blev så ställd att jag bara tittade på henne. Det kändes som alla tystnade och alla blickar riktades mot mig. Som i en dråplig musikal där ljuset troligtvis hade släkts och en strålkastare riktats mot mig i väntan på mitt solo. Tiden verkade stå still och det kändes som jag stod där i flera minuter. Jag tror jag klämde fram ett ”va?” innan jag svarade att jag kör bil. ”Så det är ingen annan anledning?” ”Du har inget annat att berätta?” Jag skulle förutsett detta och övat in ett riktigt dräpligt svar, men jag hittade inget. Jag var så chockad! Där stod jag i en åtsittande polotröja och utan tillstymmelse till mage, det kan alltså inte vara av utseendemässiga själ hon frågade, utan måste helt enkelt bara ha velat stilla sin nyfikenhet. Jag ville bara därifrån efter det men när jag väl kommit dit kunde jag inte bara gå. Maken till fräckhet har jag nog aldrig stött på. Jävla kärring rent ut sagt! Det värsta i historien är att det är en kollega som jag annars tycker rätt mycket om. Undra hur många sådana här situationer man har framför sig nu och en sju-åtta år framåt… Kanske bästa att komma på ett bra standardsvar och ha i bakfickan. Någon som har något att bjuda på?

Published in: on december 19, 2008 at 10:24 e m  Comments (8)  

Härligt med trevliga personer!

Svårt med ironi i skrift så jag får väl förtydliga att det dessvärre handlar om motsatsen. Jag har själv arbetat med att serva andra människor och förstår verkligen att tålamodet tryter ibland och man inte alltid beter sig riktigt i enlighet med arbetsbeskrivningen. Men då tar man väl åtminstone ut frustrationen på den kund som testar en, inte någon annan? På lördagar har jag och min man en härlig rutin. Någon gång mitt på dan beger vi oss till ett fik med Svenska Dagbladet i högsta hugg. Vi lusläser tidningen och löser i stort sett alla världsproblem. Eftersom vi oftast gör detta i samband med en runda på stan eller en runda på fältet så är Bruno ofta med oss. Nu när vädret inte tillåter att man sitter ute får B vackert vänta i bilen, vilket han inte har något emot. Detta medför dock att vi i stort sett bara har just det här fiket att åka till eftersom vi vill kunna parkera precis framför och kunna hålla koll på honom. Hade det inte varit för detta hade vi bytt fik, istället för att sura och skriva ett blogginlägg om dålig service. Nu ska jag komma till saken. För ca 3 veckor sen kom vi dit och av någon anledning var det i stort sett helt tomt. Vanligtvis är det jättesvårt att få plats där. Vi var lite hungriga men dessvärre fanns det bara vegetariska mackor, och jag var inte sugen på bröd. Jag frågar därför om hon kan göra en av salladerna, men låta bli att lägga på köttet. Hon tittar på mig och säger: ”Jag kan ta bort skinkan åt dig på en av de redan gjorda salladerna.” Det hade jag ju ganska lätt kunna göra själv, om det hade varit en möjlig lösning för mig. ”Tyvärr, jag är själv här idag och kan inte göra något utöver det vanliga.” Jag tittar mig omkring på den tomma lokalen, och framför allt den icke-befintliga kön bakom oss. Jag tittar på henne igen och skrattar till, för jag trodde först hon skojade. Henns allvarliga ansikte avslöjar ganska snart att hon inte skojar. ”Nä, det förstår jag, här är det full rulle! Då räcker det med en kaffe tack!” Fattade inte vinken… Samma brud idag när vi beställer kaffe. Vanligtvis häller de på alldeles för lite mjölk så jag ber henne hälla på lite extra mjölk i den ena koppen. Då svarar bruden: ”Det är redan rätt mycket mjölk i kaffet. Nästa!” Min man och jag bara tittar på varandra och skrattar. Det finns ju ingen anledning att slösa energi på sån’t här, men det enda jag tänker på är hur tråkiga hennes dagar måste vara. Det jag gillade med serviceyrket var just att se kunden nöjd och glad, det är ju trots allt det serviceyrket handlar om. Sen har har jag å andra sidan lika lite förståelse för bittra människor som inte tror sig behöva vara trevliga mot människor inom serviceyrket, just eftersom det är deras jobb. Överlag undrar jag nog varför det är så jobbigt för vissa att vara genuint trevliga.

Published in: on november 8, 2008 at 2:30 e m  Comments (2)  

”Viktoria och Daniel kan inte få barn.”

Jag lägger vanligtvis väldigt lite energi på att avsky eller hata något, känns som slöseri med känslor på något sätt. Men en sak som jag passionerat avskyr är skvallerpressen. På daglig basis slås jag av vilken låg nivå denna mediaform befinner sig på. Oftast kan jag efter lite mutter släppa det och gå vidare, men idag gick det inte längre. Jag var ute på min kvällspromenad med Bruno och inte mindre än fyra gånger tvingas jag läsa ovanstående rubrik på Hänt Extras löpsedel. Ju längre jag kom på rundan desto mer irriterad blev jag. När jag kom hem var jag så förbannad att jag var tvungen att låta tidningshelvetet veta vad jag tyckte. Inte alltid så bra att låta någon veta vad man tycker när man är som mest irriterad, men nedan blev resultatet i alla fall:

”Det står en fritt att tycka vad man vill om skvallerpressen. Man kan välja att köpa och läsa, eller att låta bli, och detta respekterar jag. Jag kan inte annat än tycka synd om dem som väljer att göra just detta mediautbud till sin vardag. Vanligtvis suckar jag bara för mig själv när jag får en löpsedel eller förstasida upptryckt i ansiktet, och försöker att inte låta det förstöra ögonblicket, men nu tycker jag ni har gått för långt.
På Hänt Extras löpsedel står det idag: Spekulationerna om varför giftemålet uteblir fortsätter: ”Viktoria och Daniel kan inte få barn.” Jag reserverar mig för eventuell felcitering, men budskapet var detsamma. Att tillhöra svenska kungafamiljen har nog både sina fördelar likväl sina nackdelar. Att bli omskriven i media kan säkert tillhöra båda kategorierna. Att ni på så lösa grunder som spekulationer slänger upp att de är ofrivilligt barnlösa är avskyvärt! Anledingen till att jag lägger ner energi på att skriva det här mailet är för att jag och min man tillhör denna kategori. Som publik på första parkett kan jag vittna om att ofrivillig barnlöshet innebär outgrundlig sorg, ofta skamkänslor, spruckna förhållande, förlorade vänner, förändrad självbild, ilska och ångest. Jag har ingen aning om vad ni faktiskt tar upp i er artikel, eftersom jag aldrig skulle betala för att läsa den, utan jag reagerar enkom på er löpsedel. Många av oss läser endast den och ni har där möjligheten att ge allmänheten en uppfattning om vad tidningen tar upp. Oavsett vad ni har skrivit i er artikel är er löpsedel oerhört kränkande. Ni använder ett pars potentiella livskris för att sälja lösnummer! Jag hoppas innerligt att det inte är sant, att Viktoria och Daniel inte står inför detta avgrundsdjupa sorgearbete, då kanske löpsedeln inte berör dem så mycket. Men om det är sant kan jag dessvärre föreställa mig hur oerhört jobbigt det måste vara att dessutom behöva läsa om det på stan och försvara sig inför nyfikna kreti och pleti.
Jag tycker det är avskyvärt!”
Published in: on november 6, 2008 at 9:56 e m  Comments (6)