Välkommen Sebastian!!!

Så är man faster igen! I torsdags natt kom min brors andra son Sebastian till världen. Han är så klart helt underbart unik. Han har så mycket hår att man inte tror det är sant! Nu har vi förvisso turen att ha fått in lite sydamerikanskt blod i familjen, men även mor var förvånad. Han luktar så gott, så gott. En ganska stor pojk på 4225 g men ändå så liten. Så oförstörd, perfekt och ljuvlig. Jag ville packa ner honom i min väska och ta med honom hem… Nu är alltså tre av sju bebisar här och lyckan är total på många håll. En annan nära vän var på 3D ultraljud i fredags och fick reda på vad de väntar, men håller det för sig själv. Nyfiken så jag håller på att spricka. Hon var salig förstås och jag är så avis. Fina A, jag vet att du förstår vad jag menar.

Nu har vi kommit i ordning i huset och jag fullkomligt älskar att bo i hus. Det är viss charm i att ha flyttkartonger som gardiner men nu när lamellgardinerna är på plats och man kan springa omkring hur man vill känns det som hemma. Bord och soffa är beställda men dröjer ett tag så de gamla får duga ett tag till. Bruno fullkomligt löper fram över gräset och ängarna här, så mycket nya dofter. Igår hittade vi en härlig runda på en timme som tar oss runt några åkrar där han kan springa lös. Harar finns det i överflöd och han är helt lyrisk när han får syn på dem. Jag hoppas innerligt att jag aldrig behöver bända loss hans käkar kring en en gång levande varelse. Det låter som vi bor på landet men så är det inte. Fast nu när jag bor så nära naturen måste jag säga att jag nästan önskar det fanns mer av den varan. Min kärlek ligger dock 1000 meter åt andra hållet, nämligen havet. Där har vi inte varit än men man får sprida ut guldklimparna.

Jag sprayar på… På tisdag börjar sprutorna och jag är helt känslolös, precis som förra gången. Så fort tankarna letar sig dit så stänger jag av. Dock påverkar det mitt humör i större utsträckning den här gången. Det är verkligen minuter mellan topparna och dalarna. Ena sekunden skiner solen och jag njuter av Brunos fina färg mot den vita snön, och andra sekunden känner jag för att bita huvudet av kassörskan på ICA Maxi för att hon har mage att önska mig en härlig helg. Jag hänger inte själv med och min stackars omgivning -läs min man- vet inte riktigt vilket ben han ska stå på. Men han kämpar på, precis som jag och oftast förstår vi varandra. De gånger det krockar går vi till varsin ringhörna och lungnar ner oss. Vi vet vad det beror på och inga ord räcker till, inte ens mellan oss. Det känns som vi närmar oss ett stup i hög hastighet och vi kan bara hoppas att det finns en bro som tar oss över till andra sidan. Än ser vi inte den, men för att ens orka gå upp på morgonen måste vi tro och hoppas. Vi försöker desperat förlita oss på andras erfarenheter och vill tro att även vi ska klara det, men ibland är det så svart, så svart. Så sorgligt, obeskrivligt ledsamt, ensamt och orättvist. Jag hatar det här.

Annonser
Published in: on februari 15, 2009 at 7:15 e m  Comments (4)  

2008 är slut

Ja, i sann blogganda ska man väl sammanfatta året på något sätt men den sammanfattningen hade blivit så oerhört brun så jag struntar i det. Fast det är klart, det har ju hänt många fina och bra saker också detta året och de borde man kanske skriva om istället.

Som att Bruno kom till världen! Världens finaste, brunaste labrador. Han kom in i våra liv som en virvelvind och nu kan vi inte tänka oss ett liv utan honom. För icke-hundälskande personer har jag förstått att hund i mångas ögon kan ses som jobbigt att ha. Att de hindrar en från att göra vissa saker. Att de luktar illa. Att de skäller och hoppar och skrämmer små barn. Att de är ett substitut för barn. Att de helt enkelt gör livet svårare än det måste vara. Och kanske är det så, om det är så man väljer att se på det. Jag tänker istället att Bruno har fått mig må bättre. Att han tvingar ut mig i naturen minst två timmar om dagen. Att han har världens finaste och klokaste ögon som förstår långt mycket mer än vi tror. Att han slickade mig frenetiskt i ansiktet av oro när jag låg på golvet och grät efter vårt tredje negativa besked. Att han väcker oss på morgonen för att berätta att han vill kela en stund innan han måste ut och kissa. Att hans varma kropp ligger så tryggt intill mig så fort jag sätter mig i soffan. Att vi tack vare honom har pratat med intressanta och roliga människor som vi aldrig hade stannat och pratat med annars. Som sagt, det beror på hur man ser på det.

Som att flera mirakelbebisar antingen kommit till världen eller åtminstone började sitt livs resa under detta år. Det måste man ju bara vara glad och tacksam över!

Som att jag har verkligen har förstått innebörden av sann kärlek. Min man och jag har mot alla odds fullkomligt blomstrat detta året. Om inte detta har fått oss att gå skilda vägar har jag svårt att se vad som skulle kila in sig emellan oss. Jag har en respekt för honom som jag inte haft innan. Jag respekterar honom som man, som vän, som älskande och framför allt som medmänniska. Om jag hade vetat vilken guldgruva jag sprang på den där kvällen för 4,5 år sedan hade jag inte spelat så svårfångad.

Som att hälsan har fått en större betydelse för mig. Andras tragiska livsöden, både från tv och från min omgivning, har fått mig att inse att allt man egentligen kan önska sig är god hälsa. Resten av livets innehåll kan vi göra något åt, förändra och förbättra, men hälsan rår vi i mångt och mycket inte på. På min promenad imorse gick jag och funderade på vad jag önskade mig av 2009 och utan att ha analyserat tankarna var det bara ett enda ord som ekade. God hälsa för mig och alla runt omkring mig. Låter så kliché att jag själv mår illa, men faktum är att jag känner så. Att bli gravid är och kommer troligen alltid att vara min högsta önskan men blir det inte så kommer jag att bli lycklig ändå, för jag har förstått att jag kan påverka mitt liv. Jag vägrar bli offer för olyckliga omständigheter. På vägen mot mitt lyckliga slut kommer jag ha stunder då jag tycker oerhört synd om mig själv och detta blogginlägg kommer te sig verklighetsfrämmande och alldeles för klämkäckt, men jag hoppas att jag kommer att komma ihåg den här känslan. Känslan av hopp om att allt kommer att lösa sig till slut. Det kommer bara ta lite längre tid än jag hade planerat.

Som att min nära vänskapskrets har utökats med många underbara, fantastiskt starka och vackra människor. Jag menar förstås er, min kära bloggsystrar. (Dessvärre inte hittat någon bloggare av det manliga könet än så länge) Eludie skriver så fint om hur mycket stödet man får här betyder och jag kan inte annat än att hålla med henne. Utan er hade jag varit en skugga av mitt forna jag. Mina IRL-vänner är och har alltid varit livsviktiga för mig, framför allt i tider som dessa, men jag är uppriktigt förvånad över hur mycket ni har kommit att betyda för mig. Det är så mångas öden man följer nu och det känns i hjärta och själ när någons liv vänder blad. Glädjen och sorgen jag känner med er är varken mindre eller overkligare än den jag känner för människor jag kan se och ta på. En oerhört vinst att uppskatta.

Jag har bloggat i ett år nu men det känns som det var flera år sen jag skrev mitt första inlägg. Det slog mig häromdagen att jag kanske inom några månader måste döpa om bloggen. Funderar redan på vad den ska heta då… Några har kommenterat (IRL) att det verkar som jag givit upp och har en ganska negativ inställning till IVF och jag vet inte om de har rätt. Kanske. Jag vet att vi har ett färskförsök kvar och att de KAN leda till fler eskimåer, och att vi redan har en eskimå i frysen. Med andra ord, jag har all anledning att vara hoppfull och positiv. Men det handlar inte så mycket om vad vi in facto har eller inte har i frysen, utan om min mentala och känslomässiga förberedning. Vissa väntar till de blivit fullkomlig övertygade om att något inte fungerar innan de letar efter alternativa vägar, men sådan är inte jag. Jag måste ha en överlappande plattform. Jag kräver förberedelse i stora mått. Om dessa förberedelser har varit förgäves eller inte kommer 2009 att svara på. Fast förgäves har de ju inte varit oavsett för jag har lärt mig massor om mig själv och min man i förberedelserna för en adoption. Vi hade ett mål under ledigheten och det var att bestämma oss för vilken organisation vi ska använda oss av, och det har vi gjort. Bara det kräver sin man. Alla tankar kring val av land, önskemål om ålder, eventuella funktionsnedsättningar, socioemotionella problem, anknytningsproblem och annat gott att bita i har stärkt mig, inte avskräckt mig. Så förgäves var väl fel ordval.

Adjö 2008, välkommen 2009.

Published in: on januari 1, 2009 at 10:31 e m  Comments (7)  

Brunos första snö!

Måste visa några fina bilder på vår fina Bruno. I helgen fick han smaka på sin första snö och det var ett ljuvligt ögonblick. Han förstod inte alls vad som hände när snön kom nedfallandes. Alla löv och dofter var begravda under denna vita, kalla massa som man kan äta! Men ett par promanader senare och det är som om han gått på snö hela sitt liv. Likaså var det när han lyfte på benet för första gången. Det hände för ett par veckor sen och jag stod och gapade de första gångerna, men han betedde sig om om han alltid lyft på benet. Det är rätt häftigt hur allt kommer så naturligt för djur. Härlig dag har vi haft i alla fall. Snö och sol, bättre kombination får man leta efter. Visst är han vacker?????

Published in: on november 23, 2008 at 2:40 e m  Comments (3)  

Ingen A-hund precis…

Bruno, lilla Bruno, ser för tillfället ut som ”kom och hjälp mig”. För ca 1,5 månader sen började han tappa päls under hakan. Väldigt lokalt och så pass mycket att det till slut blev en kal fläck. Förutom det rent estetiska störmomentet blev jag så klart orolig. Drar iväg honom till veterinären som inte kan komma med några svar. ”Åk hem och håll koll på det. Om det blir sämre kontakta en hudspecialist.” Det blev det, han fick en kal fläck på andra sidan också och börjar bli tunnhårig runt ögonen. Vi var där igår. En ung, mycket trevlig man som minsann skulle gå till botten med detta. Vi var där i över två timmar och stackars Bruno ser än värre ut nu. För att utesluta parasiter måste de raka honom, smeta in honom med parafinolja, pressa ut underhudsavlagringar och skrapa honom med en skalpell på utvalda ställen. Needless to say ser han ut som om han varit i slagsmål. Ett sår mitt på ryggen, ett på örat, ett under hakan och ett precis vid ögat. Det ser ut som vi misshandlat honom! Det var inga parasiter, vilket ju är skönt för då smittar han inte, men å andra sidan är de förhållandevis enkla att behandla. Nä, vår hund är nog allergisk… Mot vaddå? Inte en aning, så nu börjar spaningsarbetet. Eftersom han bara är 8 månader kan de inte göra blodprov och stickprov för att se om det är omgivningen han är allergisk mot. Hunden måste ha fyllt 1 år, innan dess kan svaren bli falskt negativa. Istället måste vi inrikta oss på maten. Så nu har vi köpt allergifoder (För 1000 spänn säcken!!! För er som inte köper hundfoder så ofta kan jag säga att det är ca 100% skillnad i pris) I 8 veckor ska han nu gå på allergidiet och får under inga omständigheter sätta i sig någonting annat. Inga tuggben, ingen fallfrukt, inget bröd i parken som är avsatt för ankorna, nada! Hur fan ska det gå till när man har en Labrador????

Om det blir en skillnad så var det alltså maten. Men vad i maten vet vi ju inte, så sen ska man tillsätta olika saker för att se om han blir sämre, uteslutningsmetoden med andra ord. Vet inte vad som är mest upprörande, att han ser ut som en hårig kinesisk nakenhund, att det är meckigt, att det känns som ”inte det också”… Lyckligtvis lider inte han av det iaf, han bryr sig föga om sitt utseende och är lika glad och pigg som alltid.

Avslutar med något som ramar in dagens känslor. Träffade min vän sen några år tillbaka igår över en fika. Hon har precis gift sig, tyvärr på samma dag som min bror så jag kunde inte komma. Hon har aldrig försökt bli gravid innan, utan stått på p-piller i stort sett hela sitt vuxna liv. Slutade med dem en vecka innan brölloppet. Får sin första riktiga ägglossning under bröllopsresan och vips…så är hon gravid. FÖRSTA FÖRSÖKET NÅGONSIN!!!! Är det sant, eller? För hennes skull är jag uppriktigt glad, hon förtjänar all lycka som kommer hennes väg, men för min egen del vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Samma kvinna berättade dessutom att hennes barndomsväninna och tillhörande man försökt bli gravida i 7 år. De ansågs infertila och valde istället adoption. Efter 2,5 år (de är boende i Norge) får de veta att de ska få hämta hem sitt lilla mirakel om 4 månader. Hon söker då läkare pga yrsel och illamående… Då är hon gravid. Detta bara bevisar det inte finns någon rim och reson över huvudtaget. Vilket grymt jävla practicle joke! Jag skulle vilja fråga den som bestämmer: Hur tänkte du nu här?????

Published in: on oktober 8, 2008 at 11:32 f m  Comments (6)  

Länge leve Öland

Har spenderat helgen på Öland (som jag precis hörde på MTV kallas ”The luxury Island of Öland”, ha ha ha…). Har svägerska med familj där, alltid trevligt att hälsa på, men vi åkte faktiskt mest för Brunos skull. Vi ville han skulle få uppleva naturen igen innan allt faller i träda. Lördagen var helt underbar. Solen lyste, det var hög och kall luft och bara lite vind. Bruno sprang lös med Vilda (en finnländs Lapphund) på ängarna och i skogen. Han var lite modigare denna gång och vågade sig in i stallet för att lukta på hästarna och till min förskräckelse, smaka på bajset… Jag viftade med armarna och skrek till med jämna mellanrum för att få honom att sluta, men min svägerska bara skrattade åt mig och tyckte att rännstensungens -jag- försök var halvt patetiska. Jag kan köpa att han är rovdjur och jagar allt levande vilt, att han måste äta kött och att han slickar sig på alla möjliga ställen, men jag kommer aldrig bli bekväm med bajsätande.

Imorgon kl 11 ska vi på vårt första informationsmöte om adoption. Vad vi ska få reda på där vet jag inte riktigt, men det är väl en genomgång av processen antar jag. Vi har ännu inte kollat upp vilka organisationer vi vill bli medlemmar i och av någon anledning får jag inte ändan ur vagnen. Jag undrar om jag på en omedveten nivå inte vågar. Jag vet faktiskt inte. Jag har inte orkat fundera på det heller. Det ska bli skönt att få prata med dem i alla fall, trots att det inte direkt kommer att leda till något.

Återigen har väntans tider börjat. Väntar på mensen som ska komma i veckan. Vilket betyder att jag får börja spraya igen. Usch, har så delade känslor att det gör mig smått illamående att bara börja tänka på det. Jag känner mig lite ledsen för jag känner inte alls samma förhoppning och glädje inför denna gång. Jag känner bara en enorm rädsla för att behöva gå igenom ett negativt besked igen. Kanske hoppet kommer så småningom, längre in i behandlingen, men just nu känns det rätt mörkt. Det känns som jag har ett visst mått av energi och all den energin går åt till att bara andas, leva och le lite då och då. Det finns ingen energi över att lägga på förhoppningar, drömmar och positiva tankar. Detta leder givetvis till enormt dåligt samvete, för jag är så oerhört rädd för att bli bitter. Men jag orkar bara inte. Ibland undrar jag hur jag orkar stiga upp om morgonen och göra allt det som jag förväntas göra.

Jag hade en helt underbar träff med mina vänner förra veckan. Det hela föranleddes av ett mail jag skickade en natt då sömnlösheten slog till och tankarna irrade. I detta mail berättade jag för dem att jag för första gången kände ett utanförskap och att detta gjorde mig rädd. Det finns så mycket i den här processen att vara rädd för, och förlora mina vänner har alltid varit en av det största rädslorna. Därför har jag lovat dem att alltid vara ärlig med hur jag känner, så vi inte obemärkt glider ifrån varandra. Det är mycket lättare att säga att man ska vara ärlig än att faktiskt vara det. Hur säger jag till mina vänner att jag känner mig utanför? Hur förväntar jag mig att de ska reagera? Kan något över huvudtaget göras åt det, eller är det bara del av verkligheten? Hur påverkar det dem att jag känner mig utanför? Det är jättejobbigt. Men jag tog mod till mig och i vanlig ordning skrev jag ner allt istället. De alla tre svarade precis så som jag ville att de skulle svara. Att de förstod att jag kände så, att vi måste prata om det, och att jag fortfarande var viktig för dem. Det var egentligen allt jag behövde höra. Jag vet att vänskap sträcker sig bortom barn och graviditet, jag vet att vi var vänner innan och att jag har annat att bidra med, MEN… Det är trots allt så mycket jag inte kan hålla med om, bidra med, säga osv. Det känns som om de har en hemlighet jag inte blivit betrodd med. Summa sumarum, efter träffen mådde jag så oerhört mycket bättre. Vi bara bubblade, grät och vädrade våra farhågor, tankar och känslor och faktum är att detta inte är en lätt situation för de som står en nära heller. De är rädda för att säga eller inte säga något som kan såra mig, och jag tänker likadant. Ingen av oss vill att vår barlöshet ska bli min identitet men samtidigt inte låta den bli en elefant i rummet. Balansgången är svår, men så länge alla är ärliga och öppna så tror jag faktiskt att det kan gå. Jag har lovat att säga till när det blir för mycket barn- och graviditetsprat och de har lovat att inte utesluta mig i hopp om att de skonar mig. Snacka om desperat, men här kommer en ljuspunkt. Man kommer varandra närmre genom en kris, oavsett krisen, och visst känner jag tacksamhet för det. Fina, lojala, trofasta vänner är svåra att hitta och värda att kämpa för.

Published in: on oktober 6, 2008 at 9:31 f m  Comments (4)  

Bruno träffar syskon

Förra helgen var Bruno tillbaka där vi hittade honom, och träffade sina syskon. Dessvärre kunde inte alla 9 syskon komma men de blev 6 stycken till slut. På gården finns dessutom 4 vuxna Labradorer så det var mycket brunt på gården den dagen. Bruno var utan tvekan den smalaste där, eftersom han varit magsjuk i nästan två veckor, men också den finaste… SÅ KLART!!! Utan att vara alltför partisk var han iaf den mest väluppfostrade, men sen är han å andra sidan en av de få stadshundarna. De flesta av hans syskon bor på landet och då behövs inte riktigt samma disciplin. Här i stan blir det ju en direkt livsfarlig situation om inte vi har stenkoll på honom. Alla tikar var så klart lik mamman och hanhundarna är lika pappan. Förutom Bruno då förstås, han är lik sin mamma. Vi har alltid tyckt att han har en ganska feminint ansikte och nu fick vi det bekräftat. Finns det androgyna hundar? Vacker är han!

Published in: on augusti 24, 2008 at 5:53 e m  Comments (3)  

Herre G, ska jag verkligen ha barn?

Ja, det är en fråga som faktiskt poppat upp i huvudet på mig. Jag har inte kunnat koncentrera mig på något annat än att Bruno är dålig. Han bara sover, sover och sover, vilket är både likt och olikt en valp på 6 månader. De behöver ju förvisso sömn, men det finns inget som intresserar honom för tillfället. Jag är ute och går med honom flera gånger om dagen, men så fort vi kommer hem lägger han sig på sin kudde och somnar om. Jag VET att det är okej eftersom han varit sjuk och inte har någon energi men jag är fortfarande orolig. Så där jobbigt orolig. Håller honom hemma från dagis idag igen för han presterade inget (nr 2) under kvällen/natten eller morgonen så jag har inget kvitto på att han mår bra. Eller hade kanske jag ska skriva för nu har vi varit ute igen och jag känner mig lite lugnare. Han har tappat i vikt och ser så ynklig ut. Det syns ju rätt snabbt på en växande valp om den inte fått tillräckligt med mat. Det ser ut som fyra tassar och ett huvud är ute och går. Längtar så till han mår bättre så vi kan göda honom ordentligt. Fick ett mail från matte till en av hans systrar och hon har tydligen nått den ringa vikten av 30 kg! Ska tillägga att vår lilla parvel väger 23… Svårt att veta som första hundägare vad som är rimligt. Hur mycket info jag än söker så blir jag bara mer och mer förvirrad eftersom det underliggande svaret är ”Det är väldigt individuellt hur mycket din valp ska väga, hur aktiv den ska vara, osv” Okej, för att knyta an till rubriken. Detta skulle ju likaväl kunna gälla ett litet barn! Är det meningen jag ska dubbla, eller kanske till och med trippla den oro jag nu känner? Hur står man ut som förälder? Det finns ju sååååå mycket att oroa sig för när man har barn, hur lyckas man blockera den oron och inte låta den förlama en?

Published in: on augusti 5, 2008 at 10:18 f m  Comments (2)  

Bruno lite sjuk…

Jag och Bruno går här hemma och myser med regnet och blåsten utanför fönstret. Lite mysigt om man räknar bort faktumet att han är dålig i magen. Eller har varit ska jag tillägga för en stund sen fick jag bevis på att han nu mår bättre. Han är dock helt slut och vi har inte kunnat ge honom så mycket mat. För en växande valp blir detta tydligt. Han kom hem efter sin första dagisdag i fredags och var jättelös i magen. Han är ju valp+Labrador=allt han hittar på marken hamnar i magen. Lyckligtvis har de stålmagar och blir väldigt sällan påverkade av allt strunt. Men värmen har gjort sitt och rötmånaden är i full blom. Han har därför varit en ynklig liten varelse hela helgen. Eftersom han börjar bli för stor för att hänga med Husse på kontoret så har han numer en plats på dagis -heltid. När han blir vuxen kan han nog hänga med på jobbet igen, men mellanperioden innebär MYCKET stimulering och det går inte att kombinera för min stackars man. Dagiset vi har hittat är fantastiskt. De har samma inställning och uppfostran som mannen vi går på kurs hos. Jeppe Stridh heter han och är någolunda känd efter medverkande i programmet Hundkoll. Så i två månader framöver ska han gå på dagis varje dag. Känns skumt men bra för honom. När det gäller att lära en valp rätt och fel är kompisuppfostran att föredra. På eftermiddagen hämtar jag honom och efter en stunds vila är han redo för lite träning. Hans dagar blir därför smockade med roliga och lärorika moment. Så varför bara två månader då? Jo, jag har fått förmånen att läsa vidare sep-jan och kommer därför vara hemma större delen av hösten. Jag har använt alla mina CSN-terminer så det blir något mindre inkomst än vanligt, men lyckligtvis har mitt jobb och jag ett avtal som gör att jag fortfarande får del av min lön. Mumma! Med andra ord, Bruno och jag kommer hänga en hel del under hösten/vintern. Känns både onödigt och slösaktigt att han honom på dagis när jag är hemma.

Jag är superpsyched över att få plugga igen. Om 90 p har jag min dubbelexamina som har varit mitt mål sen jag började plugga. Ännu en fördel är ju att jag slipper ha ångest över en massa bortförklaringar på jobbet under hösten. Givetvis infaller all frånvaro under vårt nuvarande försök de två veckor jag faktiskt jobbar, men om det blir tal om fler försök under hösten behöver jag inte ha ångest över det. Hoppas ju givetvis att vi ska lyckas detta försök och att jag istället får studera som blivande mamma, men verkligheten håller mig på marken.

Jag är redan inne på dag 3 av Synarelan och tröttheten kommer smygandes. Så svårt att förklara hur man känner, man känner bara inte igen sig själv. Dock alldeles för vagt för att kunna sätta fingret på det. Huvudvärken och illamåendet håller sig än så länge på avstånd. Jag vill så gärna kunna hålla fast vid min träning denna gången. Tog mig lång tid att komma tillbaka men nu har jag besökt gymmet regelbundet de senaste 4 veckorna och det är så mentalt skönt att ha hittat tillbaka till mig. Men jag kan inte göra något åt det, mår jag dåligt som sist, så gör jag det. Bara att komma tillbaka igen, och igen…

Published in: on augusti 4, 2008 at 10:32 f m  Comments (2)  

Bruno på stranden, igen!

Ja, vi har verkligen fått oss en äkta Labrador. Större lycka har sällan skådats då vi närmar oss stranden. Eller allt vatten för den delen. Tog en lång promenad i hettan idag då jag skulle luncha med mina tjejer, och då vi kom till torget blev han helt till sig då han såg fontänerna. Det är underbart att se honom bli så glad.

Vi har hittat en helt underbar hundstrand, en strand som vi också kan tänka oss att ligga på. I vanliga fall får man nöja sig med att hitta en badplats som hunden kan använda men här samsas hundar, barnfamiljer, singlar och allt annat mysigt pack. Har haft några så när som perfekta stranddagar om det inte vore för en uppsjö av maneter. Men vi slapp algblomningen i alla fall så vi får vara nöjda. Här är lite bilder att njuta av, för er som vill.

Published in: on juli 29, 2008 at 9:20 e m  Comments (1)  

Bruno glasätare

 

Så där intressant inlägg påbörjas nu… Vill inte att vi ska glömma Brunos smeknamn när han blir äldre. Än så länge har han nämligen samlat på sig en del.

Spanar’n =  Han är fullt nöjd med att ligga och spana, vare sig vi är på stan och fikar eller ligger på stranden och har det bra. Ibland har vi till och med sett att han ligger och kollar på tv:n.

Valpen = Ganska självförklarande.

Herr Långtass = På foton vi tog när han var mindre verkade det alltid som om han hade onormalt långa framben, vi skrattade gott åt några foton där han ser galet oproportionerlig ut.

Fjant = ”Var e fjant?” ”Här mamma!” Från min älsklingstecknat, Trolltyg i Tomteskogen.

Lumpsamlar’n = När vi är ute plockar han upp diverse från marken och bär med sig ett litet stycke. Oftast till han hittar något nytt som verkar vara roligare att bära. Minst en gång om dagen kommer han hem med en gammal pappersmugg, ett glasspapper, en ölburk, pinnar, stenar… som sagt, vad som helst. Detta har vi förstås försökt utnyttja och idag tog han sin första tidningspromenad. Vi var ute och gick och svärfar hade köpt en tidning. Vi testade och visst ville han bära på den. Han gick genom stan med både huvudet och svansen högt. Stoltare hund får man leta efter. Och stoltare husse och matte också för den delen!

Sömntutan = Också självförklarande. Han är så morgontrött att vi måste ”morna” i en kvart innan han frivilligt beger sig ut för att kissa.

Lazy-eye = Ena ögat hänger lite mer ibland, speciellt när han är trött.

Linslusen = En äkta poser…

Ja, kärt barn har många namn. Idag fick han ett till men det hoppas vi att vi snart kommer att glömma bort igen. Han letade sig in under sängen och efter en stund kommer han ut med något knastrande mellan tänderna. Min vana trogen stoppar jag in fingrarna och får till min förskräckelse ut en bit glas. Vi hade sönder en lampskärm här hos min mans föräldrar och trodde vi hade fått upp allt glas i damsugaren. Eftersom vi inte hade någon aning om han hade svalt något ringde jag till Djursjukhuset och rådfrågade dem. De tyckte inte vi behövde komma in med honom med ge honom MYCKET mat. Dessutom skulle vi ge honom sparris för det kapslar in en eventuell glasbit. Vi gav honom en dubbel portion havregrynsgröt och massa sparris. Han ser dräktig ut, om en hanhund nu kan göra det. Jag fick en försmak för hur det är att ha ett litet barn som stoppar allt i munnen. Det är ju helt omöjligt att ha 100% koll! Nu måste vi hålla koll på honom så han inte kräker eller får diarré. Vissa smeknamn önskar man med andra ord att han inte hade.

Published in: on juli 18, 2008 at 3:26 e m  Comments (2)