Lite rädd

Igår pratade jag med min man om det, men tankarna har funnit ett tag. Men de har känts så förbjudna att jag gömt undan dem. Vill inte se dem, höra dem eller kännas vid dem. Oftast blir ju såna tankar så småningom väldigt högljudda och tar upp alla energi, så därför beslutade jag mig för att pratat med min man om dem. Därför beslutade jag mig för att vädra dem här. Helt ologiskt är jag rädd för att det ska leda till att jag gör folk besvikna. Ologiskt för att det inte har med någon annan än mig att göra men min önskan om att vara till lags har alltid varit överskuggande. Här kommer de farliga orden:

Jag är inte längre övertygad om att jag vill adoptera. Puh, så nu var det sagt och skrivet. Vad betyder detta då? Egentligen ingenting, samtidigt som det betyder allting. För många i min omgivning kommer det nog att komma som en chock för det gjorde det för mig också. Jag har redan skrivit här på bloggen att jag har funderat på adoption sen tidiga tonåren och att det under IVF-resans gång alltid varit en stor, varm, mjuk kudde att falla tillbaka på när allt känts hopplöst. En livlina. Det har varit så självklart, lika självklart som att jag ville bli mamma till att börja med. Ett annat tillvägagångssätt bara. Och jag som inte bryr mig ett dugg om gener såg inte adoption som en möjlighet utan som en självklarhet. Så vad hände? Jag vet inte. Jag har ingen aning. Jag har ingen förklaring. Men visst har rädsla med det hela att göra. Jag är rädd för att adoptera för allt vad det innebär och jag är livrädd för att inte adoptera för allt vad det innebär. Ska jag aldrig få höra någon säga ”mamma”? Men är önskan att höra ”mamma” tillräcklig för att gå igenom en adoption? Hur vet jag nu om jag verkligen vill? Om jag är kvalificerad att adoptera när det inte längre är en självklarhet?

Min största rädsla är att det inte längre kommer att kännas som en självklarhet utan det blir ett resultat av noga uträknat stötande och blötande, där vågskålen står och väger åt båda hållen. Där det ena alternativet vinner med en liten marginal. Tänk om vi efter noga övervägande kommer fram till att vi inte vill gå igenom en adoption men att jag senare i livet kommer att ångra mig, eller alltid undra hur det hade blivit. Jag kan inte övertyga mig själv om att ”what if” är tillräcklig anledning till att adoptera. Jag vill ha självklarheten!!! Är jag girig? Ja kanske! Jag vet bara att jag inte orkar gå igenom en kris till. Att inte få biobarn är en kris och jobbig nog, men att sen behöva gå igenom ytterligare en där jag ska avgöra om jag ska bli mamma över huvudtaget är mer än jag mäktar med. Min man menar att detta är naturligt och att det är bra att stanna upp och fundera över vad man verkligen vill göra, men för mig känns det inte naturligt. Det känns högst onaturligt att tveka. Nä, vi behöver inte bestämma oss nu, men just nu kan jag inte finna tröst i att jag har 10 år på mig att fundera. Vad fan är det???? 10 år av ångest och beslutsnojja. Anyone wanna trade lives?

Mitt nästa steg blir väl att försöka lista ut var denna osäkerhet kommer ifrån. Just nu, i skrivande stund, känns rädslan för att inte kunna knyta an till barnet påtaglig. Men å andra sidan kan det bara vara ett svepsjäl. Åh, jag saknar glädjen som ordet adoption väckte i mig. Önskan om att få sätta igång med föräldratubildning, utredning, val av land och allt vad det innebär. Nu känner jag bara blä…

Annonser
Published in: on februari 17, 2009 at 9:41 f m  Comments (6)  

2008 är slut

Ja, i sann blogganda ska man väl sammanfatta året på något sätt men den sammanfattningen hade blivit så oerhört brun så jag struntar i det. Fast det är klart, det har ju hänt många fina och bra saker också detta året och de borde man kanske skriva om istället.

Som att Bruno kom till världen! Världens finaste, brunaste labrador. Han kom in i våra liv som en virvelvind och nu kan vi inte tänka oss ett liv utan honom. För icke-hundälskande personer har jag förstått att hund i mångas ögon kan ses som jobbigt att ha. Att de hindrar en från att göra vissa saker. Att de luktar illa. Att de skäller och hoppar och skrämmer små barn. Att de är ett substitut för barn. Att de helt enkelt gör livet svårare än det måste vara. Och kanske är det så, om det är så man väljer att se på det. Jag tänker istället att Bruno har fått mig må bättre. Att han tvingar ut mig i naturen minst två timmar om dagen. Att han har världens finaste och klokaste ögon som förstår långt mycket mer än vi tror. Att han slickade mig frenetiskt i ansiktet av oro när jag låg på golvet och grät efter vårt tredje negativa besked. Att han väcker oss på morgonen för att berätta att han vill kela en stund innan han måste ut och kissa. Att hans varma kropp ligger så tryggt intill mig så fort jag sätter mig i soffan. Att vi tack vare honom har pratat med intressanta och roliga människor som vi aldrig hade stannat och pratat med annars. Som sagt, det beror på hur man ser på det.

Som att flera mirakelbebisar antingen kommit till världen eller åtminstone började sitt livs resa under detta år. Det måste man ju bara vara glad och tacksam över!

Som att jag har verkligen har förstått innebörden av sann kärlek. Min man och jag har mot alla odds fullkomligt blomstrat detta året. Om inte detta har fått oss att gå skilda vägar har jag svårt att se vad som skulle kila in sig emellan oss. Jag har en respekt för honom som jag inte haft innan. Jag respekterar honom som man, som vän, som älskande och framför allt som medmänniska. Om jag hade vetat vilken guldgruva jag sprang på den där kvällen för 4,5 år sedan hade jag inte spelat så svårfångad.

Som att hälsan har fått en större betydelse för mig. Andras tragiska livsöden, både från tv och från min omgivning, har fått mig att inse att allt man egentligen kan önska sig är god hälsa. Resten av livets innehåll kan vi göra något åt, förändra och förbättra, men hälsan rår vi i mångt och mycket inte på. På min promenad imorse gick jag och funderade på vad jag önskade mig av 2009 och utan att ha analyserat tankarna var det bara ett enda ord som ekade. God hälsa för mig och alla runt omkring mig. Låter så kliché att jag själv mår illa, men faktum är att jag känner så. Att bli gravid är och kommer troligen alltid att vara min högsta önskan men blir det inte så kommer jag att bli lycklig ändå, för jag har förstått att jag kan påverka mitt liv. Jag vägrar bli offer för olyckliga omständigheter. På vägen mot mitt lyckliga slut kommer jag ha stunder då jag tycker oerhört synd om mig själv och detta blogginlägg kommer te sig verklighetsfrämmande och alldeles för klämkäckt, men jag hoppas att jag kommer att komma ihåg den här känslan. Känslan av hopp om att allt kommer att lösa sig till slut. Det kommer bara ta lite längre tid än jag hade planerat.

Som att min nära vänskapskrets har utökats med många underbara, fantastiskt starka och vackra människor. Jag menar förstås er, min kära bloggsystrar. (Dessvärre inte hittat någon bloggare av det manliga könet än så länge) Eludie skriver så fint om hur mycket stödet man får här betyder och jag kan inte annat än att hålla med henne. Utan er hade jag varit en skugga av mitt forna jag. Mina IRL-vänner är och har alltid varit livsviktiga för mig, framför allt i tider som dessa, men jag är uppriktigt förvånad över hur mycket ni har kommit att betyda för mig. Det är så mångas öden man följer nu och det känns i hjärta och själ när någons liv vänder blad. Glädjen och sorgen jag känner med er är varken mindre eller overkligare än den jag känner för människor jag kan se och ta på. En oerhört vinst att uppskatta.

Jag har bloggat i ett år nu men det känns som det var flera år sen jag skrev mitt första inlägg. Det slog mig häromdagen att jag kanske inom några månader måste döpa om bloggen. Funderar redan på vad den ska heta då… Några har kommenterat (IRL) att det verkar som jag givit upp och har en ganska negativ inställning till IVF och jag vet inte om de har rätt. Kanske. Jag vet att vi har ett färskförsök kvar och att de KAN leda till fler eskimåer, och att vi redan har en eskimå i frysen. Med andra ord, jag har all anledning att vara hoppfull och positiv. Men det handlar inte så mycket om vad vi in facto har eller inte har i frysen, utan om min mentala och känslomässiga förberedning. Vissa väntar till de blivit fullkomlig övertygade om att något inte fungerar innan de letar efter alternativa vägar, men sådan är inte jag. Jag måste ha en överlappande plattform. Jag kräver förberedelse i stora mått. Om dessa förberedelser har varit förgäves eller inte kommer 2009 att svara på. Fast förgäves har de ju inte varit oavsett för jag har lärt mig massor om mig själv och min man i förberedelserna för en adoption. Vi hade ett mål under ledigheten och det var att bestämma oss för vilken organisation vi ska använda oss av, och det har vi gjort. Bara det kräver sin man. Alla tankar kring val av land, önskemål om ålder, eventuella funktionsnedsättningar, socioemotionella problem, anknytningsproblem och annat gott att bita i har stärkt mig, inte avskräckt mig. Så förgäves var väl fel ordval.

Adjö 2008, välkommen 2009.

Published in: on januari 1, 2009 at 10:31 e m  Comments (7)  

Intrauterina stadiet

Var på en föreläsning idag som handlade om det intrauterina stadiet, d v s det initiala stadiet av en förälder/barn relation. Graviditet, förlossning och spädbarnstiden. Kursen är utvecklingspsykologi och ingår i ett större program som handlar om barn och ungdomar i behov av särskilt stöd. Idag har jag verkligen fått matat hur oerhört viktig denna första tid är för barnet och dess fortsatta utveckling. Det enda jag kunde tänka på var givetvis vad jag kanske aldrig kommer att få vara med om. I utbildningssyfte var föreläsningen kanonbra och nyttig, men rent känslomässigt var det en katastrof. Fick se en filmsnutt på en bebis som genom leende kommunicerade med sin mamma och jag fick samma känsla som jag fick när jag såg den lilla flickan i bilen förra veckan. Det slår mig att min sorg ser annorlunda ut idag än den gjorde för ett år sen. När den väl slår till är den kraftigare idag, men den slukar inte längre all min tid och energi under hela dygnet. Kanske just därför känns den kraftigare när den väl visar sig, för att jag hunnit slappna av lite emellanåt. Jag frågade om adopterade barn enligt denna princip aldrig kan komma att ha en lika bra relation till sina adoptivföräldrar som biologiska barn har till sina föräldrar. Eller rättare sagt om det finns någon forskning som tyder på att adopterade barn därför har svårare med relationsbildningen senare i livet, men det fanns det inte enligt honom. Ingen forskning han ville ställa sig bakom och föra fram i alla fall. Han menade istället att den process man som biologisk förälder går igenom, går man också igenom som adoptivförälder, men på ett senare stadie. De psykologiska och känslomässiga processerna är i stort sett identiska, men givetvis inte de fysiska. Helt onödigt att jämföra, kan tyckas, men för mig som försöker landa bekvämt i adoptionsprocessen tycker det är oerhört intressant att få veta vad forskningen säger. Jag är dock övertygad om att det inte finns någon forskning som skulle kunna avskräcka mig, oavsett vad den har kommit fram till. Kom och tänka på en sak som min mamma berättade för mig förra veckan. Hon sa att hon alltid förstått att jag någon gång skulle adoptera för redan i mina tidiga tonår hade jag förkunnat alla om att man först måsta ta hand om alla barn som behöver föräldrar, innan man börjar göra egna. Jag kan inte annat än undra om jag på en omedveten nivå har föreberett mig hela mitt liv på vad jag/vi kan vara på väg att ge oss in i.

Efter föreläsningen var det en kursare till mig som kom fram och tackade för att jag hade tagit upp frågan om adopterade barn, för de stod på väntelistan på ett barn från Kina. De har ett barn sen innan men har ett antal misslyckade IVF bakom sig. Jag blir så rörd när jag möter andra som vågar/väljer att dela med sig av sina berättelser. Hon hade absolut inte behövt komma fram och säga något, men hon valde att göra det och jag blev så glad!

Jag började spruta igår förresten, och än inte tillstymmelse till känslor kring det hela. Igår natt hade jag svårt att sova och tankarna började mala, men inte ens då kunde jag förmå mig att tänka framåt. Det är precis som jag har en spärr och allt som handlar om mig och graviditet är bortom den spärren. I två års tid har jag varje månad i stort sett fantiserat om hur jag ska berätta för mina nära och kära att jag är gravid. Om jag ska testa själv eller med min man, om jag ska göra en stor sak av det eller smyga, om jag kommer att gråta eller skratta, eller kanske både och. Kommer jag att må dåligt eller bra, kan jag fortsätta träna eller inte. Kommer jag känna mig tjock eller bara vacker… 1001 frågor, tankar som hela tiden har malt i mitt huvud. Men denna gång är det stopp! Inte en tanke får plats i mitt huvud och skulle jag medvetet placera den där får jag med möda hålla den kvar. Om en vecka ska vi på första VULet för att se hur det gått med stimuleringen och när jag tänker på mig själv i stolen och den förbannade skärmen snett framför mig där resultatet syns så blir jag varken nervös eller hoppfull. Jag bara är. Kan inte nog stryka under hur oerhört konstigt detta känns.

Som en härlig avslutning kan jag nu avslöja att vi skrev på papprena för försäljningen av lägenheten idag. Än finns det två klausuler som kan bryta det men det ser i alla fall ut som om vår kära 2:a är såld. Känns oerhört skönt, en sak mindre att fokusera på. Om 2,5 månad flyttar vi in i vårt hus och det känns UNDERBART!!!

Published in: on november 13, 2008 at 3:06 e m  Comments (6)  

Hur väljer man organisation?

Har varit inne och lusläst MIA i flera omgångar men lämnar alltid hemsidan utan att ha bestämt mig. Hur vet man vilken organisation som passar en själv bäst? Jag förstår att det är många faktorer som väger in i beslutet men trots det är det nästan omöjligt att välja tycker jag. Är det någon som har något tips? Alltså tips på hur ni har tänkt när ni valt adoptionsorganisation. Ska man välja en organisation baserat på vilka länder de vanligtvis sammarbetar med? Eller ska man baserat beslutet på hur många barn de hjälper per år? Hur stor eller liten organisationen är? Jag tycker det är jättesvårt. Jag är ju en känslomänniska ut i fingertopparna så i de bästa av världar hade jag fått intervjua allihopa och sen hade jag valt med magen, men det är ju inte möjligt. Vi har i stort sett kommit överens om vilka länder som är intressanta för oss, eller åtminstone världsdelar och då blir det ju ett naturligt bortfall, men de flesta organisationer har ju sammarbete med många länder. Usch så svårt… Alla tips är välkomna.

Published in: on oktober 27, 2008 at 2:36 e m  Comments (2)  

Tomte i gummistöveln

Oj, jag har verkligen inget av vikt att skriva om idag, men känner för att göra mig hörd åtminstone. En lite rolig sak som hände måste dock dokumenteras. När jag använt mina gummistövlar ställer jag alltid dem utanför dörren för att torka. Jag har alltid undrat vad mina grannar tycker om detta. Jag ser aldrig någon annan ställa något utanför dörren men jag hade inte själv brytt mig om jag sett det. Det finns ju dock de som hävdar att trapphuset är allmän tillgång och att man därför inte får ha några personliga tillhörigheter där. (Oj vad jag längtar till vårt hus!) I alla fall, imorse när min man varit ute med Bruno kallade han på mig utifrån trappen. När jag kommer dit sitter det en jultomte i min ena stövel. En tomte som åker skidor och håller i en stav. Nedtryckt i min ena stövel. Detta är nog det konstigaste som inträffat på mycket länge. Jag förutsätter att det inte är någon av mina vänner, utan kanske snarare någon i huset, men jag har ingen aning om vem. Varför inte skriva en lapp? Jag blev ju glad förstås, alltid roligt med överraskningar, men hur vi än vrider och vänder på det kan vi inte hitta någon som skulle göra så.

På onsdag börjar jag spraya igen och jag har fortfarande inte alls några direkta känslor kopplat till det. Jag vet inte om jag bara försöker skydda mig själv eller om jag verkligen har tappat allt hopp. Jag är inte negativt inställd till det heller, tänker inte så mycket på biverkningarna, utan är helt tom på känslor. Det är helt nytt för mig. Som en vän påpekade så kommer det nog kännas mycket annorlunda när jag väl är uppe mitt i behandlingen och jag börjar bli nervös för resultatet av sprutorna osv. Då kommer jag nog att känna något i alla fall. Jag gör inte så stor sak av det och låter det gå som det går. Det är lite tråkigt att vara så lite känslomässigt engagerad men samtidigt skönt.

Min man och jag var i vår underbara hufvudstad i veckan. Han skulle dit med jobbet så jag hänkade på som en liten fripassagerare. Inte fel att bo på hotell och shoppa. Jag fullkomligt älskar Stockholm. Jag har halva min släkt där och har varit uppe rätt mycket i mitt liv. Jag trodde verkligen att jag skulle bo där så småningom, men det är inte något jag eftersträvar längre. Däremot måste jag upp med jämna mellanrum för att känna pulsen, naturen, folket… Jag åt dessutom den absolut bästa middagen jag någonsin ätit ute. Vildsvampscarbonara med tryffel på Kungsholmen. Jag är ju vegetarian så dessvärre är det svårt att imponera på mig när vi är ute. Det är inte ofta de lägger ner lika mycket vilja i en vegetarisk rätt som in en kött-/fågel-/fiskrätt. Det slutade till och med  med att min mans gaffel letade sig ner i min tallrik. Mums. Under denna middag gjorde vi dessutom upp en liten tidsplan vad gäller våra IVF och adoptionsplaner. Vi ska ganska omgående bli medlemmar i en organisation. I januari ska vi anmäla oss till utbildningen, som tar 7 veckor. När den är klar har vi avslutat våra två återstående IVF-behandlingar. Då kommer vi att påbörja utredningen. Detta är ju givetvis under förutsättningen att vi inte lyckas någon av gångerna vi har kvar. Jag är enormt beroende av en långsiktig plan, något som gör att jag kommer orka gå vidare när jag är nere och vänder på botten. Även om jag oftast känner en stor tidspress och tycker det är svårt att njuta av att jag någon gång kommer att bli mamma, så är faktiskt just de tankarna som får mig att gå vidare. Någon gång kommer jag att bli mamma och när allt kommer omkring är det det absolut viktigaste.

Måste bara avsluta med en direkt order till alla kvinnor där ute. Om ni inte äger Calvin Kleins Euphoria, så måste ni köpa den. En flygvärdinna på vägen till Stockholm bar den och jag blev helt förälskad. Köpte den på vägen hem istället och jag kan inte sluta lukta på mig själv. Helt magnifik. Jag vet att doft är otroligt personligt och vad som passar den ena passar inte den andra, men denna doft kan man inte ogilla!

Published in: on oktober 26, 2008 at 4:46 e m  Comments (1)  

Mamma blev glad!

Lättad, kanske är mer korrekt beskrivning. Jag bjöd hem mamma och syster på fruktsallad och keso härom kvällen. Det var ju vardag så inga sötsaker… En liten parantes här, var hemma hos en kollega igår och medan de beställde hem pizza från stans godaste pizzeria, åt kladdkaka till efterrätt och lösgodis till kaffet, så åt jag en grekisk sallad, vindruvor till efterrätt och en slät kopp kaffe. Äsch, inte behöver ni klappa för det?! Sitt ner, inga stående ovationer behövs heller… Kladdkaka och lösgodis är utan tvekan det godaste jag vet!!!! Men det var faktiskt inte så svårt. Om man väl bestämt sig för vad det är som gäller så blir det inga inre förhandlingar när man väl sitter där. Jag tyckte nästan det var jobbigare innan när man inte ”borde” äta, men ville ha. Nu fick jag inte äta något av det, och inga förhandlingar inleddes. Salladen var dessutom god och kaffet likaså. Lång parantes, jag ber om ursäkt. Har inte så mycket att skryta med för tillfället så jag tar vad jag kan hitta;-)

Syster och mor fick den långa versionen av adoptionsmötet och jag såg hur mammas ögon nästan tårades. Jag vet inte om det var lättnad eller glädje, kanske lite av både och. Hon uttryckte flera gånger att hon är så glad för att vi vill adoptera. Jag tror hon ärligt är glad för vår skull men jag tror också att hon är lite lättad. Hon vill väl inte se mig ledsen längre… Vi hade ett härligt samtal om vad det skulle innebära att adoptera. Alla frågor som dyker upp och rädslan jag känner. Jag berättade om frågor som jag hade, som jag egentligen inte vet om jag har rätt att fråga, och de var uppriktigt förvånade över allt man måste tänka på och gå igenom. Jag känner igen förvåningen. Jag har kommit på mig själv att tänka mer på adoption än den stundande IVF:n. Jag undrar själv vad det beror på. Kanske har jag helt tappat hoppet om att lyckas via IVF, eller så är jag är på väg att ge upp. Jag vet i ärlighetens namn inte, men jag har inget skriande behov av att ta reda på det heller.

Nu ringde min kära vän och vi ska gå en lång promenad i denna sköna höstsol. Härligt!

Published in: on oktober 17, 2008 at 12:05 e m  Comments (4)  

Informationsmöte om adoption

Ja, jag lovade ju att blogga om informationsmötet men nu har jag suttit här vid datorn i en kvart och jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Många känslor som rördes upp till ytan och jag har svårt för att sortera dem. Kvinnan vi pratade med var väldigt saklig, rättfram och osentimental, vilket förvånade mig lite. Jag har förståelse för att det kanske blir så när det är ens arbete, men jag har själv väldigt svårt att vara saklig och känlsofri. Det är det ju ingen som kräver heller, men kontrasten mellan henne och mig gjorde att jag har ännu svårare för att komma fram till hur mötet gick.

Hon förutsatte att vi var klara med IVF:n så när hon lite i förbifarten fiskade efter ett jakande påstående slängde jag ur mig att vi är i slutet av vår process. Det är vi kanske inte alls, men jag ville inte bromsa informationsflödet. Hon gav en relativt detaljerad bild av hur processen ser ut, vad som kan bli problem, hur lång tid det tar o s v. Hon ville att vi skulle skriva på anmälningsblanketten där på studs, så jag tror att de som väl kommer dit redan har bestämt sig och är redo att köra. Vi tog hem blanketten istället och måste sätta oss ner och prata. Vad vi har kommit fram till är att vi i alla fall ska bli medlemmar i en eller flera organisationer, samt gå föräldrautbildningen. Det kan man ju göra utan att vara klar med IVF. Men när vi väl gjort föräldrautbildningen och det bli dags för utredning måste vi ha bestämt oss för att enbart ägna oss åt adoption. Så nu ska vi ta kontakt med Folkuniversitetet eller Studiefrämjandet som är de som erbjuder utbildningen. Den ena har två helger på rad, intensivutbildning med andra ord. Den andra erbjuder en kväll i veckan, i sju veckor. Vilket passar oss bättre. Så det är det praktiska. Sen har vi det känslomässiga kvar, och det är ju inget en sju-veckors kurs kan fixa. Jag satt nästan och började gråta när vi pratade om ”oönskade” barn, som ju dessvärre många handikappade barn är, och kände för första gången hur stort det är att adoptera ett barn. Innan när jag lekt med tanken på adoption har det verkat så enkelt -rent känslomässigt- men jag inser nu hur naiv jag varit. Det är så mycket känslor, både fina och fula som man måste bearbeta. Ställningstagande som man under en graviditet aldrig behöver göra. Bara valet av land känns känsloladdat, och det har jag aldrig trott skulle ge mig huvudbry. En adoption gäller ju hela livet, så det är ju inte bara frågorna som måste besvaras inför en adoption, utan även alla de frågor som barnet sen kan tänkas ha. Det är ju också scenario man måste ha med i bakhuvudet. Nu tror jag absolut inte att man kan, eller att det är meningen att man ska, ha alla svar innan man är redo. Mycket kommer att lösa sig under resans gång, precis som under en graviditet. Men så här i början överröses man ju av allt på en gång och sorteringen känns… jag hittar faktist inte ordet.

Jag får nog sova lite på det här, innan jag kommer fram till något läsvärt.

Published in: on oktober 13, 2008 at 6:41 e m  Comments (3)  

Adoptionsmöte

Jag vet inte hur jag lyckades men jag hade tagit fel på både vecka och dag. Vi ska på infomötet om adoption på måndag nästa vecka. Sorry for the confusion… Kommer absolut att blogga om det! Tack för att ni frågar:-)

Published in: on oktober 8, 2008 at 12:23 e m  Kommentera  

Länge leve Öland

Har spenderat helgen på Öland (som jag precis hörde på MTV kallas ”The luxury Island of Öland”, ha ha ha…). Har svägerska med familj där, alltid trevligt att hälsa på, men vi åkte faktiskt mest för Brunos skull. Vi ville han skulle få uppleva naturen igen innan allt faller i träda. Lördagen var helt underbar. Solen lyste, det var hög och kall luft och bara lite vind. Bruno sprang lös med Vilda (en finnländs Lapphund) på ängarna och i skogen. Han var lite modigare denna gång och vågade sig in i stallet för att lukta på hästarna och till min förskräckelse, smaka på bajset… Jag viftade med armarna och skrek till med jämna mellanrum för att få honom att sluta, men min svägerska bara skrattade åt mig och tyckte att rännstensungens -jag- försök var halvt patetiska. Jag kan köpa att han är rovdjur och jagar allt levande vilt, att han måste äta kött och att han slickar sig på alla möjliga ställen, men jag kommer aldrig bli bekväm med bajsätande.

Imorgon kl 11 ska vi på vårt första informationsmöte om adoption. Vad vi ska få reda på där vet jag inte riktigt, men det är väl en genomgång av processen antar jag. Vi har ännu inte kollat upp vilka organisationer vi vill bli medlemmar i och av någon anledning får jag inte ändan ur vagnen. Jag undrar om jag på en omedveten nivå inte vågar. Jag vet faktiskt inte. Jag har inte orkat fundera på det heller. Det ska bli skönt att få prata med dem i alla fall, trots att det inte direkt kommer att leda till något.

Återigen har väntans tider börjat. Väntar på mensen som ska komma i veckan. Vilket betyder att jag får börja spraya igen. Usch, har så delade känslor att det gör mig smått illamående att bara börja tänka på det. Jag känner mig lite ledsen för jag känner inte alls samma förhoppning och glädje inför denna gång. Jag känner bara en enorm rädsla för att behöva gå igenom ett negativt besked igen. Kanske hoppet kommer så småningom, längre in i behandlingen, men just nu känns det rätt mörkt. Det känns som jag har ett visst mått av energi och all den energin går åt till att bara andas, leva och le lite då och då. Det finns ingen energi över att lägga på förhoppningar, drömmar och positiva tankar. Detta leder givetvis till enormt dåligt samvete, för jag är så oerhört rädd för att bli bitter. Men jag orkar bara inte. Ibland undrar jag hur jag orkar stiga upp om morgonen och göra allt det som jag förväntas göra.

Jag hade en helt underbar träff med mina vänner förra veckan. Det hela föranleddes av ett mail jag skickade en natt då sömnlösheten slog till och tankarna irrade. I detta mail berättade jag för dem att jag för första gången kände ett utanförskap och att detta gjorde mig rädd. Det finns så mycket i den här processen att vara rädd för, och förlora mina vänner har alltid varit en av det största rädslorna. Därför har jag lovat dem att alltid vara ärlig med hur jag känner, så vi inte obemärkt glider ifrån varandra. Det är mycket lättare att säga att man ska vara ärlig än att faktiskt vara det. Hur säger jag till mina vänner att jag känner mig utanför? Hur förväntar jag mig att de ska reagera? Kan något över huvudtaget göras åt det, eller är det bara del av verkligheten? Hur påverkar det dem att jag känner mig utanför? Det är jättejobbigt. Men jag tog mod till mig och i vanlig ordning skrev jag ner allt istället. De alla tre svarade precis så som jag ville att de skulle svara. Att de förstod att jag kände så, att vi måste prata om det, och att jag fortfarande var viktig för dem. Det var egentligen allt jag behövde höra. Jag vet att vänskap sträcker sig bortom barn och graviditet, jag vet att vi var vänner innan och att jag har annat att bidra med, MEN… Det är trots allt så mycket jag inte kan hålla med om, bidra med, säga osv. Det känns som om de har en hemlighet jag inte blivit betrodd med. Summa sumarum, efter träffen mådde jag så oerhört mycket bättre. Vi bara bubblade, grät och vädrade våra farhågor, tankar och känslor och faktum är att detta inte är en lätt situation för de som står en nära heller. De är rädda för att säga eller inte säga något som kan såra mig, och jag tänker likadant. Ingen av oss vill att vår barlöshet ska bli min identitet men samtidigt inte låta den bli en elefant i rummet. Balansgången är svår, men så länge alla är ärliga och öppna så tror jag faktiskt att det kan gå. Jag har lovat att säga till när det blir för mycket barn- och graviditetsprat och de har lovat att inte utesluta mig i hopp om att de skonar mig. Snacka om desperat, men här kommer en ljuspunkt. Man kommer varandra närmre genom en kris, oavsett krisen, och visst känner jag tacksamhet för det. Fina, lojala, trofasta vänner är svåra att hitta och värda att kämpa för.

Published in: on oktober 6, 2008 at 9:31 f m  Comments (4)  

Första samtalet

Kl 08.53 gjordes första samtalet till Familjerättsbyrån. Adoption. Känns sorgligt, spännande, skrämmande, allt på en gång. Men att ha motstridiga känlsor hör ju till ens vardag vid det här laget. Hon var ärlig och sa att från första samtalet till dess att man får ett barn, har det vanligtvis passerat 3-4 år. Okej. Jag vet att det är verkligheten men när verkligheten blir ens egen vardag känns det bittert, så bittert. Jag har läst på andra bloggar att väntan på ett barn i en adoptionsprocess är jobbig, men samtidigt mer glädjefylld eftersom det finns en större säkerhet, än vid IVF. Jag hoppas att det är så.

Nä, vi har inte bestämt oss än, men vi ville åtminstone få kontakt så att vi kan börja bearbeta ett eventuellt fokusskifte. Ända sen tonåren har jag funderat på att bli adoptivmamma så konceptet adoption är varken främmande eller ett andrahandalternativ för mig, men visst förändras läget när möjligheter man trodde man hade visar sig inte finnas. Hon gjorde klart för oss att vi inte får påbörja själva adoptionsprocessen förrän vi avslutat IVF-processen och detta både respekterar och förstår jag. Jag sa dock till henne att vi gärna vill komma dit och prata och få en bild av vad vi har framför oss. Kanske det kan hjälpa oss att välja var vi vill lägga vårt fokus framöver. Ju mer information man har desto bättre beslut kan man ju fatta. Hon var väldigt trevlig och tillmötesgående och lovade att skicka hem info och tillsätta oss en handläggare. Hon rekommenderade också att vi blir medlemmar i några adoptionsorganisationer.

Note to self, don’t joke with the adoption lady… Hon sa nå’t i stil med ”ja, sen när vi haft vårt uppföljningsmöte så börjar folk bli sugna på nr 2, så då är det bara att börja om igen!” På vilket jag svarade lite skojfriskt: ”Men kan man inte ta två på en gång, så halverar man ju tiden, hi hi…” Öh, nä.. inte så mycket som ett pip fick jag tillbaka…

Published in: on september 16, 2008 at 7:41 f m  Comments (7)