Siri

Jag har alltid älskat att skriva och min dröm är att någon gång skriva klart ett av alla de försök till skönlitterärt alster som jag har påbörjat. Detta är mitt senaste försök och jag inbillar mig att jag kommer att jobba hårdare på det om jag ”publicerar” den efter hand.

I

Hon hade sett henne någonstans. Hon kunde inte placera henne men känslan var så stark att hon fick motstå frestelsen att hälsa på henne. Den blonda kvinnan mitt emot henne verkade inte känna igen henne, så hon slet blicken från henne och följde istället landskapet utanför fönstret. Den senaste tiden hade det inte varit svårt att få tankarna att snurra, tvärtom, det var omöjligt att koncentrera sig på något annat än att sätta den ena foten framför den andra. Inte ens andningen verkade gå per automatik, hon fann sig själv hålla andan till kroppen berättade att någon var fel. Hon fick känslan av att det gjorde mindre ont om hon inte andades, det var som en påminnelse om att allt var fel och annorlunda, en påminnelse hon fann tröstande. Hon fick inte ge sken av att allt var som vanligt när hela hennes värld hade smulats sönder. Därför kunde inte ens andningen få fortsätta som vanligt, det kändes som en skymf mot livet hon levt innan.         

Hon tyckte sig förstå hur ett knäckt ägg måste känna sig. Hur innehållet bara flyter ut utan att riktigt veta vart det ska ta vägen. Hon hade inga ramar, gränser eller skal för den delen, som höll ihop henne längre. Siri lovade sig själv att aldrig igen knäcka ett ägg. Med detta utgångsläge föreföll det henne konstigt att en tjej mitt emot henne på tåget kunde få henne att organisera tankarna och febrilt bläddra igenom minnesarkivet. Det var kanske inte bara faktumet att hon kändes bekant som tvingade Siri att ideligen återvända med blicken. Det började skymma ute och för varje minut som gick blev kvinnans spegelbild klarare och tydligare på fönstrets yta. Efter en stund hade hon den blondas bild i sitt blickfång trots att hon faktiskt försökte koncentrera sig på trädens skiftande färg och form utanför, och hon kunde nu obehindrat studera henne. Inte nog med att hon inte kunde placera henne, hon kunde inte heller riktigt sätta fingret på vad det var med hennes framtoning som gjorde henne på gränsen till kuslig. Det var precis som om hon utstrålade någon slags kyla som letade sig in under kläderna men också ner i lungorna och manifesterade sig långt ner i maggropen. Siri kände hur håret i nacken reste sig och känslan som kom över henne påminde om när hon bevittnade en olycka när hon var 10 år. Hon hade cyklat hem från skolan när hon överraskande hade blivit omkörd av en polisbil med blåljusen på. Fram till dess hade hon trott att ljudet och ljuset på en polisbil hörde ihop. Upptäckten av att detta inte var fallet hade normalt sett upptagit hennes tankar en längre tid om det inte vore för synen som väntade henne runt krönet. Polisutryckning hörde inte till vanligheterna i det lilla samhälle där hon bodde så för en kort sekund for en känsla av upprymdhet genom Siris 10-åriga kropp. Hon hade spenderat sommarlovet med att gå igenom varenda Kittybok det lokala biblioteket kunde hitta och hann tänka tanken att det hade varit spännande med ett bankrån, en väskryckning eller möjligtvis en bilstöld att lösa. Trots sin unga ålder insåg hon dock ganska snart att det nog inte gällde något av de tre brottsmål hon fantiserat ihop. När hon kom närmre hade folk hunnit samlas runt olyckan och hon såg att det troligtvis gällde en bilolycka av något slag. Hon slogs av hur lugnt och tyst allting var, ingen som hysteriskt sprang omkring och skrek och ingen som verkade ha ont någonstans. Folket hade nu omringat bilen och hon letade febrilt efter ledtrådar som kunde svara på hennes frågor. Och där satt hon, en liten flicka på kanske 4-5 år. Hon stirrade ut i luften och verkade helt oberörd av vad som hände runt henne. Siri gick fram till henne och frågade om hon kunde hjälpa henne hitta sin mamma men den lilla flickan bara stirrade på Siri. Hon kände då samma känsla som hon kände nu när hon satt på tåget. Kylan och den ofrånkomliga skräcken. I det andetaget mindes hon också sorgen hon känt dagen efter då det stått i tidningen att den lilla flickan hon sett på trottoaren hade avlidit i bilolyckan hon bevittnat. Hon hade blivit upprörd och berättat för sin mamma att tidningen faktiskt ljugit, hon dog inte alls det med detsamma. I flera veckor efter hade hon undrat vad flickan faktiskt dog av, hon verkade ju inte ens skadad när Siri sett henne. Chockad kanske, men inte skadad.

Hon blev förvånad över att en händelse som inträffade i hennes barndom, ett minne hon inte granskat på många år, blev en referenspunkt här och nu. Hon kände hur hjärtat slog hårdare och fortare när hon insåg varför kvinnan föreföll annorlunda. Hon hade inte sett henne blinka. Det var inte något hon gjorde utan snarare frånvaron av något som fick henne att rysa. Kvinnans smått stirrande blick som riktades rakt fram blev med ens det kusligaste Siri varit i närvaron av. Trots detta kunde hon inte slita blicken från henne. Hon var som hypnotiserad av känslan och hoppade till i sätet när kvinnan med en svepande rörelse möter Siris blick i fönstret.Det var som om tiden stannade. Tåget, ljuset, ljudet, nuet. Siri fylldes av en skräck bortom förstånd och hon kände sig med ens helt ensam och övergiven, trots att tåget var överfullt. Trots detta kunde hon inte slita blicken från rutan, eller kanske just därför. Hon vet inte hur länge hon satt så, kanske bara några sekunder, kanske flera minuter. Hennes uppmärksamhet tvingades åt annat håll då mannen bredvid henne frågade om tidningen framför henne på bordet var hennes. Hon mumlade något till svar, ursäktade sig och trängde sig ut för att hoppa av tåget. Hon hade ingen aning om var hon var någonstans eller hur hon skulle komma där ifrån, men det kvittade. Hon hoppade av i Burlöv, en station innan sin egen och inväntade nästa tåg. Hon fann det omöjligt att se kvinnan framför sig men känslan var desto lättare att återuppleva. Trots att händelsen skakat hennes innersta kärna skulle hon komma att glömma mötet förhållandevis snart.     

II

Hon hade haft sin beskärda del av män som sprungit in och ut i henne liv, och vid 30 års ålder hade hon allvarligt börjat ifrågasätta om hon någonsin skulle hitta den rätte. Hon hörde ingen biologisk klocka ticka, kanske för att hon fann det omöjligt att se sig själv som mamma, men hon började undra om det kanske stämde att alla de bästa redan var tagna. Hon saknade någon att dela allt med. Allt det där som man absolut inte vill dela när man njuter av att vara singel. Sin frukost, sitt badrum, sin garderob, sina pengar, sina tankar och drömmar. Det enda som var konstant var kanske önskan om att få dela söndagskvällen med någon. Något år senare var det som om en epidemi brutit ut. Vartenda förhållande som varat mer än i 5 år sprack. Hon hade ändlösa samtal med sina vänner och väninnor om vilket fantastiskt liv Siri levde som bara hade sig själv att bry sig om. Inga irriterande småbråk om toalettsitsen, disken, pengarna, och drömmarna. Hon, Siri, levde livet minsann. Hon försökte berätta för alla som var villiga att lyssna att det inte var så fantastiskt trots allt och att ensamhet bara är stärkande för självkänslan då den är självvald. Men få lyssnade. De stunder då hon var riktigt egoistisk tyckte hon det var mysigt att få tillbaka några av de personer som sakteliga hade fasats ur hennes liv. Hon kände ingen bitterhet över att plötsligt duga igen, utan njöt av varenda fnissande förfest hon lade bakom sig. För hennes väninnor kändes det nytt att få telefonnummer efter telefonnummer och lite halvdesperat jonglera flera tillfälliga möten samtidigt, men för Siri kändes det gammalt. Hon var dock tvungen att erkänna att hon under den här tiden levde upp lite extra och trivdes med att vara den erfarne singeln som gång på gång fick dra de subtila regler man var tvungen att följa. Verka aldrig desperat, även om du är det. Prata inte om framtiden utan låtsas att du har all tid i världen och bara lever i nuet. Låt aldrig honom veta att du spenderade två timmar framför spegeln utan få det att framstå som om du vaknar lika snygg varje morgon. Du måste helt enkelt visa honom att du har koll på läget och att det är han som ska skatta sig lycklig, trots att du innerst inne känner precis tvärtom. Dessa regler var livsviktiga att följa, annars gick man under ganska snart. Till sin förvåning började de flesta av hennes väninnor leta framtida partner ganska omgående. De sa det inte rakt ut men synade männen i sömmarna och ifrågasatte om han var pålitlig och hade god moral, pengar och framtidsutsikter. De hade tillsynes bråttom att hitta tillbaka till vad de så lättvindigt hade gett upp. För Siri verkade det slösaktigt. Att det kunde vara svårt att få ett förhållande att fungera tvivlade hon inte på, men i sin öronbedövande ensamhet längtade hon efter alla aspekter av ett förhållande, även de krävande.                      

Det var dock i denna veva som hon träffade Johan. Han var en av hennes väninnors avdankade pojkvän som hon till en början kände till som strutsen. Han var enligt varenda kärleksspalt känslomässigt frånvarande och besvarade varenda konfrontation med att sticka huvudet i sanden. Siri hade hört allt hon ville veta om honom, och lite till, så att hon så småningom skulle falla för honom anade hon aldrig. Hennes väninna hade bett Siri följa med henne till deras gemensamma lägenhet för att hämta sina möbler och eftersom väninnan inte hade något körkort fick Siri agera chaufför. De hyrde släp på Statoil en tidig söndagsmorgon som bestämt och det hela förväntades ta ett par timmar. Väninnan hade hittat en egen lägenhet i centrala Malmö, en underbar trea på 123 kvadratmeter med 4 meter upp till taket, fiskbensparkett, stuckatur, öppen spis och skjutdörrar mellan sovrummet och vardagsrummet. Den hade kostat en bra slant men väninnan som hade pendlat mellan självömkan och världens topp, hade utan betänkligheter skrivit på lånehandlingarna. Nu hade hon ett snyggt ställe att skryta med när hon hade sina glamorösa, sexiga och oerhört spännande one-night-stands.  Eftersom hon bara fick ta med sig en bråkdel av hennes och Johans inköpta möbler fick det till en början bli en ganska spartanskt möblerad lägenhet, men det bekom henne inte. När de kom dit hade Johan precis satt på kaffet, inte som en inbjudande gest, utan för att han ville ha kaffe. Men det luktade gott och när han erbjöd Siri en kopp svarade hon instinktivt ja. Hon visste inte riktigt om det var okej eller om det var illojalt mot sin väninna så hon sökte frågande väninnans blick. Hon fick en nick tillbaka och medan en sista minuten packning avslutades inne i sovrummet satt Siri och Johan i köket. När Siri tänker tillbaka på deras första möte brukar hon tänka att denna dag var början på slutet av Johans liv, men också hennes eget. Johan framstod som en sympatisk man, inte bitter över att bli lämnad och hade således inget behov av att hävda sig. När hon satt där slog det henne att han knappt verkade ledsen, men hon slog bort tanken och skrattade tyst åt sig själv. Det är väl klart att han inte skulle visa det för henne. Dessutom, om han nu var strutsaktig som väninnan påstod, så lär det väl ta ett tag innan sanningen sjunkit igenom och nått hans nedstoppade medvetande.  Hon skulle inte själv rubricera det som kärlek vid första ögonkastet, men han hade utan tvekan väckt något hos henne som hon hade svårt att identifiera. Han dök upp i hennes medvetande vid de konstigaste tidpunkterna och hon fann sig återberätta deras kallprat för sig själv när hon lagt sig för att sova. Men framförallt växte en önskan om att få träffa honom igen fram, en önskan som hon visste aldrig fick bli sann. Det gick några veckor och hon gjorde allt för att släppa tankarna på Johan. Hon var till och med så desperat att hon ringde väninnan och ledde skickligt in henne på ett av hennes vanliga korståg mot Johan i hopp om att hon då skulle inse vilken människa han egentligen är. Det hjälpte för tillfället men dagen därpå fanns han där lik förbannat. Hon började tacka ja till ett par erbjudande hon fått den sista tiden och hoppades att Mr Right skulle ta henne med storm så att hon kunde lämna Mr Wrong bakom sig.

Det verkade faktiskt ge lite resultat. Hon träffade en man som för tillfället gav henne vad hon ville ha, uppmärksamhet, och tankarna på Johan blev färre och färre.  Patrik fyllde sin funktion, han fick Siri att sluta tänka på Johan. Patrik var en framgångsrik konstnär som levde ett liv Siri alltid velat leva. Han hade vänt på dygnet, drack vin till lunch, pratade om vackra ting, inte smarta eller logiska, utan vackra. Han älskade passionerat och kunde vila mot hennes axel när han hade haft en dålig dag. Han var intresserad av Siri, av vad hon hade att säga, vilket hon inte var bortskämd med. Men sanningen är att om man inte har möjlighet att leva det livet själv, utan hade mycket verkliga räkningar som kom regelbundet, och kollegor som tittade snett på en när man stapplade in strax innan lunch, så blir det slitsamt. Siri som inte hade någon konstnärlig ådra att luta sig tillbaka på var tvungen att hitta sin väg tillbaka till verkligheten och dejterna blev färre och färre. Inga hårda ord utdelades, inga tårar fälldes men å andra sidan så sades inga förstående ord heller. Det ebbade ut och ingen tog egentligen tag i det. De passerade varandra på gatan några gånger och Siri kände att Patrik hade spelat ut sin roll. Hon hade glömt Johan och var nu återigen inriktad på att hitta någon som passade hennes livsstil lite bättre. 

III

Siri hoppade på nästa tåg till Malmö, och för att vara på den säkra sidan ställde hon sig vid dörrarna så hon snabbt kunde komma av tåget då det stannade. Det var februari och den månaden i Malmö bjuder vanligtvis inte på några överraskningar. Men i år hade vargavintern hittat till Sveriges södra delar och termometern hade letat sig ganska långt under nollan. Men som de flesta skåningar hade hon inte varit beredd och hade varken kläder eller rätt inställning för snö och kyla. Hon skakade nästan okontrollerat när hon halvsprang längs Kalendegatan upp mot Hansa Gallerian. Utanför Tingshuset stod tre polisbilar och en piketbuss, vilket fick henne att undra vem som just nu befann sig innanför dörrarna och fick sin rättvisa utdelad. Av någon anledning stannade hon till och tittade upp mot dörrarna. Hon ville gå in, men hade ingen anledning att göra det. Möjligtvis för att värma sig men det kunde hon göra i vilken butik som helst på gatan. Hon stod och stirrade upp mot ingången i några sekunder innan hon såg henne. Kvinnan från tåget stirrade tillbaka på henne från andra sidan dörren. Siri blev så förvånad att hon tappade andan. Hon förstod att det inte var omöjligt för kvinnan att ha hunnit dit eftersom hon måste ha kommit till Malmö med ett tidigare tåg än Siri, men vad var oddsen att hon skulle stå och stirra ut genom den dörr som Siri av någon oförklarlig anledning hade stannat framför? Siri vände sig om och halvsprang därifrån. Hon hade bråttom hem, trots att ingen eller inget väntade på henne. Inte nu längre. 

IV

Johan fanns alltså inte som ett alternativ ens i hennes djupaste, hemligaste vrår så när hon sprang på honom på Malmborgs en torsdagskväll blev hon förvånad över den förlägenhet hon kände. Han var dessutom där med en blondin som verkade ha hoppat ur vilken modetidning som helst, vilket fick henne att vilja gömma sig bland toapappret och hygienartiklarna de hade omkring sig. Själv kom hon precis från en lång dag på jobbet och såg troligtvis lika ofräsch ut som hon kände sig. En dag framför datorn hade en tendens att ge en glansig hy, statiskt hår och trötta ögon. För att inte nämna andedräkten sex koppar kaffe vanligtvis gav. Hon var med andra ord ingen match jämfört med kvinnan han hade vid sin sida. De kallpratade lite innan hon ursäktade sig själv och halvsprang mot kassorna för att komma därifrån. Hon hann nästan hela vägen ut till bilen innan han hann i kapp henne. Hon visste att det inte kunde, skulle eller fick hända något mellan dem men lik förbannat ville hon det. Hon trodde hon hade lagt honom bakom sig, att han var ett avslutat kapitel som kunde ha blivit ett jobbigt skavsår hon skulle tvingas leva med resten av sitt liv. Hon umgicks förvisso inte med hans före detta längre, men om hon var tvungen att välja mellan dem, skulle hon enligt den sociala koden fortfarande välja att stå på hennes sida. Så när han gjorde det svårt för henne och jagade henne ända ut på parkeringen hade hon nästan lust att skälla ut honom. Han undrade om hon ville ta en kopp kaffe och när han troligen läste av hennes frågande ansiktsuttryck fyllde han i att kvinnan vid hans sida bara var en vän. Siri hade svårt att föreställa sig att han nöjde sig med vänskap, när varelsen var fysiskt fulländad, men valde att inte ta den fighten. Han kanske ljög men vem skulle vinna på att få fram sanningen. Talade han sanning så var det ju bara bra. Här på parkeringen utanför Malmborgs i Västra Hamnen började deras saga på riktigt, även om det tog ett tag innan handlingen blev intressant. Det blev en kaffe, en bio, en middag, en brunch, en konstutställning och en shoppingrunda innan de ens närmade sig varandra. Båda visste vad den andra tyckte och tänkte men ingen vågade ta första steget. Det var lite förbjudet och det fanns hela tiden under ytan, men de försvarade sig med att de endast träffades i egenskap av vänner. De trivdes tillsammans och Siri kände ganska omgående att hon hittat hem.

V

Siri slog in portkoden flera gånger innan hon fick rätt på kombinationen. Hon var inte förföljd av någon, det hade hon sett, men det kändes som hon var det. Vanligtvis brukade hon dra sig för att komma hem, men nu kunde hon inte komma innanför dörrarna snabbt nog. Väl inne låste hon om sig, dubbel- och trippelkollade att den var låst. Hon ville tejpa igen brevinkastet också men började känna sig löjlig. Hon lutade sig mot dörren och stirrade rakt in i den mörka lägenheten. Den gapade alltid tyst och tom när hon kom, men aldrig hade den känts så utrotad, raderad, som nu. Hon visste att hon snabbt kunde framkalla ljuden från förr, allt hon behövde göra var att sluta ögonen och låta fantasin ta tag i henne. Kanske var det för att hon kände sig hotad för hon kunde inte komma dit snabbt nog. Hon ville leka med minnen, smeka, smaka, lyssna, älska allt som hon tog fram ifrån sitt innersta. Hon slet av sig kläderna medan tårarna rann ner för hennes kinder. Hon la sig varsamt i sängen som hållt så många fina möten. Än så länge fanns lite av doften kvar, men den blev svagare för varje gång. Hon inbillade sig att doften hägrar kvar längre om hon inte besudlar den med andra dofter, inkräktande dofter, och omslöt därför sin nakna kropp med lakanen. Hon lade huvudet bredvid kudden, inte på. Hon ville inte förstöra avtrycket som fortfarande syntes. Där vilade han sitt huvud. Hon hade en snitslad bana hon gick varje kväll. Hon gick i kronologisk ordning för att inte missa ett enda viktigt möte. Hon brukade somna vid ungefär samma minne varje gång, och varje morgon blev hon arg på sig själv för att hon inte kom ända fram. Minnet hon ofta somnade till var en tillsynes vanlig dag, full med irriterande vardagsslit. En morgon då de försovit sig och därför varit korthuggna mot varandra. Dagen förflöt som den alltid gör, och på kvällen satt stressen kvar i, eftersom det känns som om man aldrig riktigt hinner ifatt när man försover sig. Inte många ord utdelades, inte många fina i alla fall. Förutom två; de vackraste orden hon någonsin hört. ”Älskar dig” Lukas hade för första gången sagt ”älskar dig” och hela världen  hade stannat. Hon hade nattat honom och trodde att han somnat när hon tassade ut ur rummet hon nu låg i. Precis här hade han legat, med sina stora gröna ögon och rufsiga kalufs, när han lite yrvaket hade sagt det som fick rummet att snurra. Här hade hennes son legat, och det var hans doft hon desperat försökte konservera. Hade hon någon energi kvar brukade hon gå in i Johans garderob och lukta på hans kläder. Hon hade hört att lukten är det sinne som huserar flest minnen och hon trodde på det. Ett andetag och hon var någon helt annanstans.

VI                     

Annonser
Publicerat on februari 18, 2008 at 1:14 f m  Comments (3)  

The URI to TrackBack this entry is: https://minivfsaga.wordpress.com/about-2/siri/trackback/

RSS feed for comments on this post.

3 kommentarerLämna en kommentar

  1. Jag vill läsa mer!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

  2. Jag vill också läsa mer, vad händer?
    Bor i Stockholm i dag men uppvuxen i Malmö, härligt att få känna sig hemma i en bok och veta precis vart personen befinner sig…..

  3. Jag vill också läsa mer:)


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: