Nu närmar det sig…

Det kanske är någon som minns att jag för ett tag sen nämnde att jag påbörjat vår sista IVF-behandling. Det var ett medvetet drag att inte skriva mer om det sen, jag har velat vara lite anonym denna gång. Jag har några fina vänner som efterfrågat blogginlägg, och det glädjer mig. Tack. Men de har förstått när jag förklarat varför jag inte vill prata om det denna gång. Jag inser att de flesta av mina vänner kan räkna ut att testdag är någon gång nästa vecka och det är helt okej. Men de andra gångerna har jag varit så frikostig med informationen att jag ibland känt det som om jag tvingat folk på vad som händer med oss. Det vill jag inte göra denna gång. Dessutom vill jag ha ett par dygn med min man då resultatet kommer, så vi får lite tid att smälta vår framtid, hur den nu ser ut.

Jag väckte min man igår natt och kunde säga till honom att jag vet att vi kommer att klara det här, oavsett vad som händer. Han blev så glad och lättad. För ett par dagar sen kändes det nämligen inte så. Faktumet att det är nu det avgörs är så skrämmande att jag vill krypa ur mitt eget skinn, och den rädslan tog över allt i några dygn. Men sen låg jag igår natt och kunde inte sova, och tankarna vågade sig iväg till det där mörka, kalla, sorgliga rummet. What if… Jag stannade kvar där och försökte se ljusglimtarna och efter ett tag ljusnade faktiskt det där rummet. Jag började tänka på allt jag har velat göra men som jag skjutit upp pga behandlingarna och helt plötsligt hade jag en hel lista på saker jag ser fram emot att göra. Inget jag i ett nafs inte hade givit upp om det behövdes, men ändå. Jag saknar min kropp, jag saknar glädjen över att använda den. Jag saknar dansen! Jag saknar den där självklara lyckan mellan mig och min man. Helt övergripande saknar jag viljan att vilja göra något annat än lägga mig i soffan och äta godis.

Missförstå mig rätt, jag kommer att sörja like nobody’s business, men sen kommer jag att gå vidare. När jag gör det har jag mycket att glädjas åt och se fram emot. Det känns oerhört skönt att kunna skriva det. När jag pratade men min man om detta sa han några sanningens ord: ”Älskling, glöm inte att vi har sörjt i snart tre år redan, det är inte så konstigt att vi känner ett behov av att gå vidare.”

Annonser
Published in: on mars 11, 2009 at 8:04 f m  Comments (9)  

The URI to TrackBack this entry is: https://minivfsaga.wordpress.com/2009/03/11/nu-narmar-det-sig/trackback/

RSS feed for comments on this post.

9 kommentarerLämna en kommentar

  1. Gumman! Du vet väl att ni är världens finaste par, på såväl in som utsida? Jag är glad att du mitt i allt sorg kan se ljusglimtarna även i fall de då och då kommer skymmas av mörker. Som vi konstaterade, du är långt mycket starkare än vad du tror.
    Håller såklart tummarna! Puss puss

  2. Åh, fina du. Jag är så glad över din stund och insikt i natten! Jag tänker på dig och er och hoppas att resultatet skall bli det bästa! Jag finns med dig på båda sidor om ett resultat! Många, många, många kramar!

  3. Jag hoppas med dig och er på det bästa resultatet! Vad som än händer så har du iallafall nu vetskapen om din inre styrka, det är mycket bara det. Många kramar! /T

  4. Modigt att stanna kvar i det mörka rummet och vänta på att skuggorna skulle ge med sig! Ofta smäller man ju igen den dörren så fort det bara går. Det låter skönt att kunna se ljusglimtarna och veta att det finns en väg framåt, även om det kanske inte alltid känns så. Du låter stark, även om jag inser att man ibland är jävligt trött på att vara just det.

    Mina tummar hålls, oavsett om eller när det kommer inlägg här, och jag tänker och hoppas för er!

    Kram!

  5. Förutom att du är både klok och stark så verkar du ha en klok och fin man också! Tänker på er veckan framöver.

    Stor kram

  6. Vännen! Du är stark och ni är ännu starkare tillsammans. Oavsett vad som händer och vilka beslut ni än kommer att fatta så kommer ni att klara det och det kommer att kännas rätt i slutändan. Du vet att vi är många som finns här för dig och er! Kram på dig

  7. När vi tog beslutet att sluta försöka så blev jag några kilo lättare (symboliskt förstås) och så tog jag tag i de saker jag skjutit på under behandlingarna. Jag kom igång att träna, jag gör mer saker jag trivs med rent generellt. Det är så skönt och befriande. Som din man så klokt sa – det är dags att gå vidare efter den tiden med sorg. MEN – jag hoppas verkligen verkligen nu (liksom tidigare försök) för er. Jag hoppas ni får gå vidare som föräldrar.

    Varmaste kramar

  8. Vad fina ni är! Tack så innerligt mycket för allt stöd, jag vore inte hälften till människa om det inte vore för er. Tack, tack tack! Med såna här vänner kan ju inte livet bli annat än framgångsrikt.

    Kram på er alla!

  9. Du är så klok!
    Det gläder mig att du/ni kan tänka så ljust och insiktsfullt om detta stora, skrämmande.
    Jag känner igen mig i så mycket. Den där lilla ljusglimten när man vågar glutta på dörren till det Mörka, Okända, Livet Utan Barn. När man inser att man kan leva så, att det går att bli lycklig, att det finns en framtid.
    Att våga tro, våga hoppas.
    Du är klok, stark och fin.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: