pappa, hur tänker du?

Efter 14 års ångest, tårar, rädsla, ilska, sorg och en obeskrivlig önskan om att bli älskad av min far, skrev jag ett långt mail där jag lättade mitt hjärta. För ett tag sen, i höstas, skrev jag ett censurerat mail till honom, i hopp om att väcka vår relation till liv. Jag fick då ett löfte om att han skulle tänka på det och återkomma. Det gjorde han inte utan fortsatte hålla sig på avstånd. I det mailet tog jag på mig ganska mycket av skulden, mest för att han inte skulle känna sig anklagad och dra sig undan på grund av det. I sitt korta svar fick han åtminstone fram att han tyckte det var dåligt av mig att jag inte hört av mig på hans senaste födelsedag. Jag blev helt stum. Undrade så klart hur HAN, min pappa, som inte hörde av sig på min 18-års dag, min 20-års dag eller så många där efter, kunde hänga upp sig på att jag inte ringt honom på hans födelsedag. Men det gav mig en insikt som jag inte riktigt haft innan. Han är inte kapabel, eller redo att ta ansvar för sina handlingar utan tycker fortfarande att det känns tryggast att skylla ifrån sig. So be it, jag får ta det, jag öppnade den dörren. Men i min väntan på det låååååånga svar han utlovade tröttnade jag och min irritation ökade. För 2 veckor sen skrev jag ett till, utan censur. Jag var inte arg, anklagande eller orättvist, men jag ville att han skulle veta att jag efter lång tid vet att det inte är mitt fel. Att oavsett hur gammal jag än blir så är det ändå han som har ansvaret för vår relation. En förälder har inte lyxen att tacka för sig och gå. Åtminstone inte i villfarelsen att man har rätt att göra det för att ens barn betett sig illa. Inget jag har gjort är tillräckligt hemskt för att han ska kunna med gott samvete stänga dörren om sig. Ja, om vi någon gång hamnade i en valsituation så valde jag alltid mamma och detta måste ha gjort ont. Detta har jag fortfarande dåligt samvete för men jag vet nu när jag är vuxen att jag som barn hade en anledningen till att välja henne.

Mitt mål med detta ocensurerade mail till honom var att låta honom veta att han inte har makten att ge mig skuldkänslor längre, han har inte längre makten över mitt välbefinnande. Det tog mig hela mitt liv att förstå det, men 14 år av aktivt sökande efter svar som fanns inom mig. Lite lättnad men mest sorg. Jag hoppades trots allt att detta mail skulle resultera i någon slags respons, men inte så mycket som en rad… Jag tror min far officiellt har förskjutit mig. Även om han inte har modet att berätta det för mig tänker jag kräva något slags avslut. Jag tänker fortsätta höra av mig till honom till han ber mig sluta. Det enda sättet jag kan lägga det bakom mig är genom att veta att jag har gjort allt.

Pappa, hur tänker du?

Annonser
Published in: on mars 3, 2009 at 4:22 e m  Comments (6)  

The URI to TrackBack this entry is: https://minivfsaga.wordpress.com/2009/03/03/pappa-hur-tanker-du/trackback/

RSS feed for comments on this post.

6 kommentarerLämna en kommentar

  1. Åh Saga! Jag kan inte förstå. Inte hur du känner och inte hur en far kan överge sin dotter. Jag hoppas att han tar sitt ansvar, beter sig vuxet och sväljer sin stolthet (eller vad det är som gör att han håller sig borta).

    Varmaste kramar!

  2. Wow, så coolt (och ändå så sorgligt) att läsa det här. Jag har nämligen en liknande historia i bagaget. Från den dagen jag valde att flytta till min mor för 10 år sedan så har min ”far” inte velat veta av mig. Jag har provat ringa han några gånger, försökt ta reda på varför han inte ”vill ha” mig, varför han inte vill veta av mig. Hans svar förvånade mig, han sa att jag hade bett han dra åt helvete, och att han respekterade det. What? för det första är han en väldigt auktoritär person, och jag tror knappast att mesiga lilla 14-åriga jag skulle vågat säga sådana fula saker till honom. För det andra, om jag nu skulle ha gjort det, vilken tonåring säger inte sånt, och ibland ännu värre saker till sina föräldrar?

    Som du skrev, det är ju givetvis förälderns ansvar för att ha en relation! Han borde ju absolut ha större önskan om att delta i ens liv tycker man. Jag har nu ett barn. Hans första barnbarn skulle det ha varit, jag undrar vad han tänker om det. Vissa saker kommer man kanske aldrig få veta.

    Det är sorgligt att det finns fler av dessa människor. Som får oss som barn att känna oss oönskade, och i många långa år fundera på varför han valt bort oss. Ens barn ska ju vara det största och bästa som finns.

    Tycker lite du gör rätt i att kräva ett ordentligt avslut. För min del är det däremot avslutat, har han inte vett att gratulera mig den dagen jag själv blev mamma så får det gärna vara. Han är som han är och kommer aldrig ändra sig.

    Hittade hit av en slump idag och är glad för det, på något vis är det lite skönt att inte vara ensam om det.

    Kram

  3. Anna,
    tack för ditt inlägg och välkommen! Jag är glad att du hittade hit och att mitt inlägg gav dig något. Det är ju trots allt därför i mångt och mycket som jag bloggar:-) Tyvärr är vi många, många, många med dysfunktionella föräldrar och jag önskar ingen det ödet. Det tar mycket tid och energi i anspråk när man försöker intyga sig själv att det inte är ens eget fel. När man inte får villkorslös kärlek av den man enligt konstens alla regler ska få det från så händer något inom en. Jag är faktiskt tacksam att jag vid förhållandevis ung ålder lyckats läka mig själv, många går med dessa sår resten av livet. Helt läker man förstås aldrig, men det är inte längre allt som betyder något. Det glädjer mig att du också till viss del kunnat lägga det bakom dig. Ett stort grattis till ditt lilla mirakel. Tänk på att det är hans förslust, din fars alltså!
    Kram och tack för att du tog dig tid att kommentera.

  4. Det är så skrämmande och märkligt att det finns så många föräldra och vuxna som inte förstår bättre än såhär. Som skjuter ansvaret ifrån sig, som ställer barnet i samma utgångsläge som sig själv och bedömer barnet. För barn är precis vad man är, för evigt, i relation till sin mor och far.
    Jag förstår.
    Och tycker du är stark och insiktsfull som skrivit och som kämpar för att nå fram. Skjut över ansvaret på honom, gör honom obekväm. Det är hans ansvar att sköta relationen, han är vuxen, han är far. Alltidalltid.

  5. Så stark du är som gör detta!!! Känner väl igen mig i det du skriver, har jobbat mycket på min relation till min mamma. Tagit på mig skulden och trott att jag har gjort fel. Tills jag kom till samma insikt som du, det är föräldern som har ansvar och inte vi. Jag hoppas att din far tar åt sig det du skriver och verkligen funderar över de val han har gjort.

    KRAM

  6. Saga, finaste Saga! Du är så modig!

    Jag har gjort som du, jag har skickat ett par brev under min uppväxt till min far. Där jag också försökt dela på bördan, ta på mig en del av skulden över att vi inte ror åt samma håll. Efter ytterligare ett ruttet bevis på detta, bevisförare var min far i det fallet, fick jag nog. Jag skrev ett 16 sidor långt brev till honom – med stor ångest och många tårar – skickade det och inväntade reaktion. En reaktion som aldrig kom. Jag väntade ett halvt år på att min far skulle höra av sig, då han inte gjorde det, ringde jag honom. Det var hans ”nya fru” som svarade.

    Döm om min förvåning, hon berättar att hon öppnat brevet, läst brevet och förstört brevet. Utan att någonsin knysta ett ord om det hela för min far. Som avrudning på det samtalet ansåg hon sig ha rätten att säga att hon tycker att borde söka hjälp.

    Det här är fullständigt fullvuxna människor. Våra föräldrar. Och som de beter sig?

    Ett ypperligt exempel på ”det här skulle jag aldrig göra mot mitt barn”. Men, så har jag ju inga. Ej heller har jag en far jag kunde dela den sorgen med.

    Nuförtiden tycker jag inte att han – eller hans fru för den delen – är värda ens min sorg.

    Förlåt, det blev en lång utläggning om mig i din blogg.

    Varmaste kramar fina Saga.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: