Lite rädd

Igår pratade jag med min man om det, men tankarna har funnit ett tag. Men de har känts så förbjudna att jag gömt undan dem. Vill inte se dem, höra dem eller kännas vid dem. Oftast blir ju såna tankar så småningom väldigt högljudda och tar upp alla energi, så därför beslutade jag mig för att pratat med min man om dem. Därför beslutade jag mig för att vädra dem här. Helt ologiskt är jag rädd för att det ska leda till att jag gör folk besvikna. Ologiskt för att det inte har med någon annan än mig att göra men min önskan om att vara till lags har alltid varit överskuggande. Här kommer de farliga orden:

Jag är inte längre övertygad om att jag vill adoptera. Puh, så nu var det sagt och skrivet. Vad betyder detta då? Egentligen ingenting, samtidigt som det betyder allting. För många i min omgivning kommer det nog att komma som en chock för det gjorde det för mig också. Jag har redan skrivit här på bloggen att jag har funderat på adoption sen tidiga tonåren och att det under IVF-resans gång alltid varit en stor, varm, mjuk kudde att falla tillbaka på när allt känts hopplöst. En livlina. Det har varit så självklart, lika självklart som att jag ville bli mamma till att börja med. Ett annat tillvägagångssätt bara. Och jag som inte bryr mig ett dugg om gener såg inte adoption som en möjlighet utan som en självklarhet. Så vad hände? Jag vet inte. Jag har ingen aning. Jag har ingen förklaring. Men visst har rädsla med det hela att göra. Jag är rädd för att adoptera för allt vad det innebär och jag är livrädd för att inte adoptera för allt vad det innebär. Ska jag aldrig få höra någon säga ”mamma”? Men är önskan att höra ”mamma” tillräcklig för att gå igenom en adoption? Hur vet jag nu om jag verkligen vill? Om jag är kvalificerad att adoptera när det inte längre är en självklarhet?

Min största rädsla är att det inte längre kommer att kännas som en självklarhet utan det blir ett resultat av noga uträknat stötande och blötande, där vågskålen står och väger åt båda hållen. Där det ena alternativet vinner med en liten marginal. Tänk om vi efter noga övervägande kommer fram till att vi inte vill gå igenom en adoption men att jag senare i livet kommer att ångra mig, eller alltid undra hur det hade blivit. Jag kan inte övertyga mig själv om att ”what if” är tillräcklig anledning till att adoptera. Jag vill ha självklarheten!!! Är jag girig? Ja kanske! Jag vet bara att jag inte orkar gå igenom en kris till. Att inte få biobarn är en kris och jobbig nog, men att sen behöva gå igenom ytterligare en där jag ska avgöra om jag ska bli mamma över huvudtaget är mer än jag mäktar med. Min man menar att detta är naturligt och att det är bra att stanna upp och fundera över vad man verkligen vill göra, men för mig känns det inte naturligt. Det känns högst onaturligt att tveka. Nä, vi behöver inte bestämma oss nu, men just nu kan jag inte finna tröst i att jag har 10 år på mig att fundera. Vad fan är det???? 10 år av ångest och beslutsnojja. Anyone wanna trade lives?

Mitt nästa steg blir väl att försöka lista ut var denna osäkerhet kommer ifrån. Just nu, i skrivande stund, känns rädslan för att inte kunna knyta an till barnet påtaglig. Men å andra sidan kan det bara vara ett svepsjäl. Åh, jag saknar glädjen som ordet adoption väckte i mig. Önskan om att få sätta igång med föräldratubildning, utredning, val av land och allt vad det innebär. Nu känner jag bara blä…

Annonser
Published in: on februari 17, 2009 at 9:41 f m  Comments (6)  

The URI to TrackBack this entry is: https://minivfsaga.wordpress.com/2009/02/17/lite-radd/trackback/

RSS feed for comments on this post.

6 kommentarerLämna en kommentar

  1. Åh, vännen.
    Du är du och jag är jag så jag är försiktig med att dra några slutsatser. MEN du ska veta att jag kämpar med vågskålen dagligen. Någon självklarhet har adoption absolut inte alltid varit heller för oss och är det fortfarande inte.
    Det som jag tror att är rätt naturligt för processen och livskrisen man går igenom med barnlöshet, tankar om infertiliteten, framtiden, biologi och familj är nog att man tvekar, tvivlar, vacklar, ändrar sig och stampar på stället många, många gånger.
    Jag säger inte att du kommer att ändra dig, men det finns en möjlighet att du gör det.
    Lyssna, prata, känn efter, vänta, fundera, ta paus – ta en dag i taget. Skäms inte för det du känner, ta det som det kommer.
    En dag vet ni. Det kommer att bli rätt oavsett.
    Kram till dig.
    Vill också passa på och tacka dig för alla insiktsfulla och kloka kommentarer på min blogg. De betyder mer än du kan tänka dig.
    kram igen.

  2. Oj vilka tuffa tankar. Jag förstår att det tog tid att ens yppa dom högt. Vad starkt av dig att skriva om det här.

    Men vet du, jag tror inte du är ensam. Jag ska inte säga att jag förstår, för ingen kan helt förstå en annan, dessutom är jag inte i samma situation. Men tankar på adoption har naturligtvis dykt upp även hos oss under resans gång. Ja folk har också frågat rakt ut ”ska ni adoptera om det inte går vägen med IVF?” Lite väl privat fråga kan jag tycka… men…

    Jag har aldrig riktigt vetat vad jag ska svara på den frågan. Vi vill ju ha barn, men kan vi tänka oss adoption. ”Det finns så många barn i världen som far illa, så varför ska jag sätta nya till världen” sa jag alltid som tonåring. Då var jag säker på att adoption var lösningen.

    Idag. Jag vet inte. Vi har (ännu) inte behövt ta tag i den biten. Om vi gjort det, var hade vi hamnat? Vågskålen hade nog tippat ganska lika som hos dig och din man.

    Jag tror som Tingeling. Stöt, blöt, fundera fram och tillbaka, stressa inte fram något. Till slut kommer ni komma fram till något som är rätt för er och det är det som är huvudsaken.

    Många kramar m.

  3. Det är en viktig sak man måste våga prata om. Jag har funderat mycket och gör det fortfarande då och då. Jag har landat bra i adoptionstanken men det skedde först på riktigt sen vi sa stopp till fler ivfer. Innan dess tvivlade jag mycket mer.
    Jag menar inte att du kommer att ändra dig, men fortsätt att skriva och prata om det. Fokus har för dig varit ett biologiskt barn – det är inte så lätt att bara ändra det.

    Som Ting säger – det blir rätt till slut – bara du lyssnar på dig själv.

    Kram

  4. Så länge jag kan minnas har det varit självklart att du någon gång skulle adoptera, med eller utan biologiska barn. Jag kan därför förstå att du är förvånad, chockad och besviken över de tvivel som nu dyker upp. Kan tyvärr inte säga något klokare än vad dina bloggsystrar ovan redan gjort. Att tvivla, ifrågasätta och vara rädd är med all säkerhet en del av processen som kommer leda dig fram till den väg som är rätt för er att gå. Stor kram

  5. Vilken fin man du har som säger att dessa tankar är naturliga. Tror att han har rätt. Detta är ju ännu en av barnlöshetens jävliga sidor, att man tvingas tänka på och attackeras av jobbiga saker som andra, hoppsangravida, slipper. Tror som Ting säger att svaret kommer till dig och att det blir rätt i slutänden.
    Massor av kramar!

  6. bra start


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: