Bokslut, bloggslut

Ja, som så många andra som kommit till detta vägskäl, ifrågasätter jag nu också bloggens vara eller icke vara. Efter mycket övervägande har jag kommit fram till att jag omöjligt kan fortsätta skriva på denna blogg. Den är bara förknippad med längtan, ångest och hopp om en framtid som nu inte längre ligger framför mig. Jag vet inte riktigt hur jag skulle kunna fortsätta skriva här så jag har inget val egentligen. Bloggrollen är full av nu gravida och överlyckliga kvinnor, och även om de förtjänar varenda lyckliga sekund, troligen mer än många andra, så orkar jag inte vara en del av det, ens på avstånd. Jag hoppas ni som känner er träffade förstår. Jag önskar er all lycka och framgång och jag är innerligt glad att jag fått ta del av er resa, era tankar och känslor. Det har gjort mig till en bättre människa. Det känns oerhört grymt att bara radera kontakter så av den anledningen känns det bättre att börja på nytt, där det blir ett aktivt val att återigen bygga upp en bloggsfär.

Faktum är att det inte kändes självklart att fortsätta blogga. Jag vet inte riktigt vad jag ska blogga om nu när vi inte längre är krälar i IVF-träsket. Jag har ju hållt min blogg ganska uteslutande om det, och givetvis har jag ett liv utanför det, men frågan är hur intressant det är att läsa om. Träningsresultat, böcker jag läser, filmer jag ser, konstiga möten, trädgård när våren kommer, resor som ska göras. Jag vet inte hur intressant den kommer att bli att läsa, men det viktiga är att jag får skriva. När jag tänker efter hur mycket bloggen har hjälpt mig det senaste året så vore det dumt att inte fortsätta. För bland dessa vardagliga tingelser så finns ju även rädslan för hur livet ska te sig, sorgen som jag kommer att bära med mig och så småningom -förhoppningsvis- även en adoptionsprocess, och detta behöver jag ju fortfarande vädra.

Vad jag försöker säga är nog att ni är välkomna att fortsätta läsa -så klart, men jag förstår samtidigt att det igår letade sig in en vattendelare mellan mig och många läsare och det måste jag inse. Paniken uteblev som sagt denna gång när vi fick beskedet men sorgen är tyngre på ett annat sätt. Varje gång jag ser en gravid kvinna, en barnvagn eller reklam om blöjor så hugger det till i hjärtat på ett sätt som det aldrig gjort innan. Innan kunde jag reagera men hade ändå tanken i bakhuvudet att det bara är en tidsfråga. Nu finns det ett så tydligt utanförskap och jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till min nya epitet – barnlös. Kan jag stå för det? Skäms jag? Vill jag förklara eller be folk som undrar fara åt helvete? Är jag arg också eller bara ledsen? Kan jag nu när jag vet att jag inte kommer att få några egna barn, fortfarande hålla mina närmsta i skyddszonen eller kommer avundsjukan att innefatta även dem? Kommer jag att bli bitter? Hur ser sorgeprocessen ut? Jag fullkomligt bubblar av frågor och varje fråga känns livsavgörande. Det är kaos i hjärtat. För att reda ut kaoset måste jag börja om, köpa nya krokar att hänga upp mitt liv på. Jag börjar med en ny blogg.

http://brunosmatte.wordpress.com 

Det finns några personer jag vill tacka lite extra:

Eludie! För lite mer än ett år sen sprang vi på varandra på familjeliv och jag kände med detsamma att du är en person jag hade velat känna i verkligheten. Det finns ingen annan som fått mig att både gråta och skratta så mycket som du. Din svarta humor är precis i min smak och dina träffsäkra inlägg om livets små och stora frågor är inspirerande. Tack för alla fina kommentarer som du tagit dig tid att skriva, bara för att få mig att må bättre. Du är en vacker människa.

Uniflora! Din blogg tillhör också mina inventarier:-) Jag började läsa när du hade det som jobbigast (utifrån mitt perspektiv, det kan ju annars bara du uttala dig om), när ni hade mist er vackra dotter. Jag blev snabbt varse vilken oerhörd styrka det krävs för att kunna resa sig från något sådant och ert mod har många gånger varit min ledstjärna. Du skriver på ett väldigt personligt sätt som gör att man som läsare ibland får för sig att man suttit och pratat med dig, öga mot öga. Tackar även dig för alla varma och omtänksamma kommentarer som du givmilt delat med dig av.

Tingeling! Jag hittade dig på Unifloras blogg ganska snart efter jag börjat läsa hennes och har haft turen att få följa er snåriga väg mot gläntan. Du och din MAN:-) har hela tiden ”legat före” oss i den tanke- och känsloprocess som barnlöshet innebär och jag har många gånger sökt efter ledtrådar i dina texter som har gjort det lite lättare för mig. Ditt språk är underbart poetiskt. Ditt inlägg om din granne som trillat och slagit sig är bara ett exempel av många inlägg som berört mig djupt. Du har varit naket ärlig i många av dina inlägg och jag beundrar dig för det, du har vågat vädra de svarta tankarna på ett sätt som jag aldrig vågat. Tack för dina kloka och tröstande kommentarer, de har verkligen uppskattats.

Storken! Jag saknar dig och din blogg! Det hände alltid något där, något som fick mig att tänka på annat än min egen misär. Hoppas en vacker dag kommer snart.

Tack för mig!

Published in: on mars 18, 2009 at 10:20 e m  Comments (5)  

Var är styrkan nu?

Den där starka övertygelsen om att allt skulle lösa sig, oavsett, var är den nu? Nu när katastrofen är ett faktum. Nu när jag behöver styrkan och övertygelsen som mest. Kl. 11.47 idag ringde de och meddelade att jag inte är gravid. Jag svimmade inte denna gången, inte heller kom det något djuriskt avgrundsvrål ur min strupe utan en stilla ström av tårar nerför mina kinder. Sorgen är så djup att jag kan smaka den i munnen och känna den på mitt skinn. Det är som jag vaknat ur en mardröm eller precis somnat och börjat drömma, jag vet inte vilket. Vet bara att det känns overkligt.

Jag kommer aldrig att få känna hur det känns att bli sparkad av sitt egenskapade lilla liv. Jag kommer aldrig att få säga till min man att vårt lilla mirakel har varit piggt idag och be honom hålla sin trygga stadiga hand på min mage. Jag kommer aldrig att riktigt veta vad kvinnor pratar om när de pratar om illamående och sprängfyllda bröst. Viktigast och sorgligast av allt, jag kommer aldrig att få uppleva den obeskrivliga glädje en förlösande moder får känna. Det är så många ”aldrig” som idag, på några minuter, letar sig in i mitt medvetande.

Jag vet att det är många av mina nära och kära IRL som läser bloggen och får veta härigenom. Förlåt att jag inte orkar höra av mig på annat sätt.

Tack till er alla för ert oerhörda stöd och er kärlek. Jag har hämtat så mycket stöd här på bloggen som jag har vattnat mina slokande känslor med. Tack.

Published in: on mars 17, 2009 at 11:26 f m  Comments (11)  

Nu närmar det sig…

Det kanske är någon som minns att jag för ett tag sen nämnde att jag påbörjat vår sista IVF-behandling. Det var ett medvetet drag att inte skriva mer om det sen, jag har velat vara lite anonym denna gång. Jag har några fina vänner som efterfrågat blogginlägg, och det glädjer mig. Tack. Men de har förstått när jag förklarat varför jag inte vill prata om det denna gång. Jag inser att de flesta av mina vänner kan räkna ut att testdag är någon gång nästa vecka och det är helt okej. Men de andra gångerna har jag varit så frikostig med informationen att jag ibland känt det som om jag tvingat folk på vad som händer med oss. Det vill jag inte göra denna gång. Dessutom vill jag ha ett par dygn med min man då resultatet kommer, så vi får lite tid att smälta vår framtid, hur den nu ser ut.

Jag väckte min man igår natt och kunde säga till honom att jag vet att vi kommer att klara det här, oavsett vad som händer. Han blev så glad och lättad. För ett par dagar sen kändes det nämligen inte så. Faktumet att det är nu det avgörs är så skrämmande att jag vill krypa ur mitt eget skinn, och den rädslan tog över allt i några dygn. Men sen låg jag igår natt och kunde inte sova, och tankarna vågade sig iväg till det där mörka, kalla, sorgliga rummet. What if… Jag stannade kvar där och försökte se ljusglimtarna och efter ett tag ljusnade faktiskt det där rummet. Jag började tänka på allt jag har velat göra men som jag skjutit upp pga behandlingarna och helt plötsligt hade jag en hel lista på saker jag ser fram emot att göra. Inget jag i ett nafs inte hade givit upp om det behövdes, men ändå. Jag saknar min kropp, jag saknar glädjen över att använda den. Jag saknar dansen! Jag saknar den där självklara lyckan mellan mig och min man. Helt övergripande saknar jag viljan att vilja göra något annat än lägga mig i soffan och äta godis.

Missförstå mig rätt, jag kommer att sörja like nobody’s business, men sen kommer jag att gå vidare. När jag gör det har jag mycket att glädjas åt och se fram emot. Det känns oerhört skönt att kunna skriva det. När jag pratade men min man om detta sa han några sanningens ord: ”Älskling, glöm inte att vi har sörjt i snart tre år redan, det är inte så konstigt att vi känner ett behov av att gå vidare.”

Published in: on mars 11, 2009 at 8:04 f m  Comments (9)  

Tack!

Wow, vi är tydligen många som har mindre funktionella förhållanden med en eller båda våra föräldrar. Så sorgligt! Tack för alla era finfina kommentarer och all uppmuntran. Jag känner mig tack vare era kommentarer väldigt trygg och kan meddela att jag faktiskt fått svar från min pappa nu. Innan jag skrev blogginlägget igår skickade jag ett ”fick du mitt mail” mail och mycket riktigt hade han fått det. Skyllde dock på att han varit iväg i affärer och inte kunnat svara men lovade att höra av sig i slutet av mars när det lugnat sig på jobbet… Ja, för guds skull, ta inte av din värdefulla arbetstid och svara din dotter. Inte helt förvånade, han har alltid varit en arbetsnarkoman, vilket är en anledning till att vi inte har någon relation. Kan ju tycka att svaret var något fattigt och opersonligt men nu ska jag inte bli girig. Jag ville faktiskt bara veta om han läst mitt mail. Jag ställde inte en enda fråga och det var medvetet. Jag är glad att jag vet att han vet hur jag känner och är nöjd med det.

Tack i alla fall. Jag var väldigt osäker på om jag skulle blogga om det, av flera anledningar, men nu är jag glad att jag gjorde det.

Kram på er!

Published in: on mars 4, 2009 at 6:24 e m  Kommentera  

pappa, hur tänker du?

Efter 14 års ångest, tårar, rädsla, ilska, sorg och en obeskrivlig önskan om att bli älskad av min far, skrev jag ett långt mail där jag lättade mitt hjärta. För ett tag sen, i höstas, skrev jag ett censurerat mail till honom, i hopp om att väcka vår relation till liv. Jag fick då ett löfte om att han skulle tänka på det och återkomma. Det gjorde han inte utan fortsatte hålla sig på avstånd. I det mailet tog jag på mig ganska mycket av skulden, mest för att han inte skulle känna sig anklagad och dra sig undan på grund av det. I sitt korta svar fick han åtminstone fram att han tyckte det var dåligt av mig att jag inte hört av mig på hans senaste födelsedag. Jag blev helt stum. Undrade så klart hur HAN, min pappa, som inte hörde av sig på min 18-års dag, min 20-års dag eller så många där efter, kunde hänga upp sig på att jag inte ringt honom på hans födelsedag. Men det gav mig en insikt som jag inte riktigt haft innan. Han är inte kapabel, eller redo att ta ansvar för sina handlingar utan tycker fortfarande att det känns tryggast att skylla ifrån sig. So be it, jag får ta det, jag öppnade den dörren. Men i min väntan på det låååååånga svar han utlovade tröttnade jag och min irritation ökade. För 2 veckor sen skrev jag ett till, utan censur. Jag var inte arg, anklagande eller orättvist, men jag ville att han skulle veta att jag efter lång tid vet att det inte är mitt fel. Att oavsett hur gammal jag än blir så är det ändå han som har ansvaret för vår relation. En förälder har inte lyxen att tacka för sig och gå. Åtminstone inte i villfarelsen att man har rätt att göra det för att ens barn betett sig illa. Inget jag har gjort är tillräckligt hemskt för att han ska kunna med gott samvete stänga dörren om sig. Ja, om vi någon gång hamnade i en valsituation så valde jag alltid mamma och detta måste ha gjort ont. Detta har jag fortfarande dåligt samvete för men jag vet nu när jag är vuxen att jag som barn hade en anledningen till att välja henne.

Mitt mål med detta ocensurerade mail till honom var att låta honom veta att han inte har makten att ge mig skuldkänslor längre, han har inte längre makten över mitt välbefinnande. Det tog mig hela mitt liv att förstå det, men 14 år av aktivt sökande efter svar som fanns inom mig. Lite lättnad men mest sorg. Jag hoppades trots allt att detta mail skulle resultera i någon slags respons, men inte så mycket som en rad… Jag tror min far officiellt har förskjutit mig. Även om han inte har modet att berätta det för mig tänker jag kräva något slags avslut. Jag tänker fortsätta höra av mig till honom till han ber mig sluta. Det enda sättet jag kan lägga det bakom mig är genom att veta att jag har gjort allt.

Pappa, hur tänker du?

Published in: on mars 3, 2009 at 4:22 e m  Comments (6)  

Vad lite det krävs nu för tiden…

Går hemma i lugn och ro, plockar lite, håller en varm kaffekopp i handen, vovven ligger i soffan och nannar gott, min man ställer fram frukost. Tv:n är på och morgonpratarna pratar och pratar.  En helt vanlig söndag och jag känner mig varm, trygg och förväntansfull. Senare på dagen kommer mina käraste vänner på besök för att se vårt nya hus. Helt plötsligt kommer ett nyhetsinslag om att norska kvinnor åker över till Sverige för att könsbestämma fostret, för att sen utan utredning ta bort det… Tårarna bara kom, helt utan förvarning och allt blev så där murrigt och kallt igen. Jag är för fri abort, utan utredning och förklaringar. En kvinna ska ha den rätten, utan tvekan. Men att höra att det finns dem som väljer bort sina barn för att de är av fel kön är bara avskyvärt. Jag kan inte hitta några bortförklaringar som kan mildra fallet. Denna nyhet hade gjort mig upprörd för tre år sen också men jag hade släppt det efter ett tag. Det har gått ett dygn och jag känner mig fortfarande arg och ledsen. Det krävs inte så mycket nu för tiden…

Published in: on februari 23, 2009 at 8:09 f m  Comments (5)  

Vem är jag om jag inte är mamma?

Jag har aldrig varit mamma, samtidigt som jag alltid har varit mamma. Mamma-jag har alltid funnits vid min sida, det var bara en tidsfråga när vi skulle bli en person. Hon har visat mig allt det vackra med barn, pekat, berättat, lärt mig allt jag skulle kunna innan jag kom fram. Hon valde mitt yrke, hon satt bredvid mig när jag plöjde litterturen, skrev tentorna och sökte mitt första jobb. För henne har jag kunnat berätta om mina drömmar, mina farhågor, min lägtan.

Omedvetet har allt jag gjort bottnat i en kärlek till dett liv som komma skulle när jag blev mamma-jag. Mina erfarenheter gjordes till viss del för att jag skulle ha något att berätta, att lära ut. Jag skulle göra misstag som nästa liv kunde lära sig av, eller berätta om misstag som livet skulle få göra själv, bara för att de var så underbara. Mina etiska principer har inte ristats in i sten bara för att jag ska kunna sova gott om natten, utan för att jag någon gång skulle behöva försvara dem för livet. Jag skulle prata om värdighet, respekt, kärlek, omtanke och lojalitet. Men också om svek, ilska, sorg och samvete. Jag skulle orera om nyfikehet, envishet, utveckling och kunskap. Allt detta skulle jag göra när jag blev mamma-jag.

Men nu står jag här och mamma-jag känns mer främmande än någonsin. Jag är rädd och vilsen för jag vet inte vem jag är utan henne vid min sida. Samtidigt börjar jag känna mig smått obekväm i hennes närhet för hon känns främmande mig.

Vem ska jag bli om jag inte ska bli mamma-jag?

Published in: on februari 18, 2009 at 2:42 e m  Comments (1)  

Lite rädd

Igår pratade jag med min man om det, men tankarna har funnit ett tag. Men de har känts så förbjudna att jag gömt undan dem. Vill inte se dem, höra dem eller kännas vid dem. Oftast blir ju såna tankar så småningom väldigt högljudda och tar upp alla energi, så därför beslutade jag mig för att pratat med min man om dem. Därför beslutade jag mig för att vädra dem här. Helt ologiskt är jag rädd för att det ska leda till att jag gör folk besvikna. Ologiskt för att det inte har med någon annan än mig att göra men min önskan om att vara till lags har alltid varit överskuggande. Här kommer de farliga orden:

Jag är inte längre övertygad om att jag vill adoptera. Puh, så nu var det sagt och skrivet. Vad betyder detta då? Egentligen ingenting, samtidigt som det betyder allting. För många i min omgivning kommer det nog att komma som en chock för det gjorde det för mig också. Jag har redan skrivit här på bloggen att jag har funderat på adoption sen tidiga tonåren och att det under IVF-resans gång alltid varit en stor, varm, mjuk kudde att falla tillbaka på när allt känts hopplöst. En livlina. Det har varit så självklart, lika självklart som att jag ville bli mamma till att börja med. Ett annat tillvägagångssätt bara. Och jag som inte bryr mig ett dugg om gener såg inte adoption som en möjlighet utan som en självklarhet. Så vad hände? Jag vet inte. Jag har ingen aning. Jag har ingen förklaring. Men visst har rädsla med det hela att göra. Jag är rädd för att adoptera för allt vad det innebär och jag är livrädd för att inte adoptera för allt vad det innebär. Ska jag aldrig få höra någon säga ”mamma”? Men är önskan att höra ”mamma” tillräcklig för att gå igenom en adoption? Hur vet jag nu om jag verkligen vill? Om jag är kvalificerad att adoptera när det inte längre är en självklarhet?

Min största rädsla är att det inte längre kommer att kännas som en självklarhet utan det blir ett resultat av noga uträknat stötande och blötande, där vågskålen står och väger åt båda hållen. Där det ena alternativet vinner med en liten marginal. Tänk om vi efter noga övervägande kommer fram till att vi inte vill gå igenom en adoption men att jag senare i livet kommer att ångra mig, eller alltid undra hur det hade blivit. Jag kan inte övertyga mig själv om att ”what if” är tillräcklig anledning till att adoptera. Jag vill ha självklarheten!!! Är jag girig? Ja kanske! Jag vet bara att jag inte orkar gå igenom en kris till. Att inte få biobarn är en kris och jobbig nog, men att sen behöva gå igenom ytterligare en där jag ska avgöra om jag ska bli mamma över huvudtaget är mer än jag mäktar med. Min man menar att detta är naturligt och att det är bra att stanna upp och fundera över vad man verkligen vill göra, men för mig känns det inte naturligt. Det känns högst onaturligt att tveka. Nä, vi behöver inte bestämma oss nu, men just nu kan jag inte finna tröst i att jag har 10 år på mig att fundera. Vad fan är det???? 10 år av ångest och beslutsnojja. Anyone wanna trade lives?

Mitt nästa steg blir väl att försöka lista ut var denna osäkerhet kommer ifrån. Just nu, i skrivande stund, känns rädslan för att inte kunna knyta an till barnet påtaglig. Men å andra sidan kan det bara vara ett svepsjäl. Åh, jag saknar glädjen som ordet adoption väckte i mig. Önskan om att få sätta igång med föräldratubildning, utredning, val av land och allt vad det innebär. Nu känner jag bara blä…

Published in: on februari 17, 2009 at 9:41 f m  Comments (6)  

Välkommen Sebastian!!!

Så är man faster igen! I torsdags natt kom min brors andra son Sebastian till världen. Han är så klart helt underbart unik. Han har så mycket hår att man inte tror det är sant! Nu har vi förvisso turen att ha fått in lite sydamerikanskt blod i familjen, men även mor var förvånad. Han luktar så gott, så gott. En ganska stor pojk på 4225 g men ändå så liten. Så oförstörd, perfekt och ljuvlig. Jag ville packa ner honom i min väska och ta med honom hem… Nu är alltså tre av sju bebisar här och lyckan är total på många håll. En annan nära vän var på 3D ultraljud i fredags och fick reda på vad de väntar, men håller det för sig själv. Nyfiken så jag håller på att spricka. Hon var salig förstås och jag är så avis. Fina A, jag vet att du förstår vad jag menar.

Nu har vi kommit i ordning i huset och jag fullkomligt älskar att bo i hus. Det är viss charm i att ha flyttkartonger som gardiner men nu när lamellgardinerna är på plats och man kan springa omkring hur man vill känns det som hemma. Bord och soffa är beställda men dröjer ett tag så de gamla får duga ett tag till. Bruno fullkomligt löper fram över gräset och ängarna här, så mycket nya dofter. Igår hittade vi en härlig runda på en timme som tar oss runt några åkrar där han kan springa lös. Harar finns det i överflöd och han är helt lyrisk när han får syn på dem. Jag hoppas innerligt att jag aldrig behöver bända loss hans käkar kring en en gång levande varelse. Det låter som vi bor på landet men så är det inte. Fast nu när jag bor så nära naturen måste jag säga att jag nästan önskar det fanns mer av den varan. Min kärlek ligger dock 1000 meter åt andra hållet, nämligen havet. Där har vi inte varit än men man får sprida ut guldklimparna.

Jag sprayar på… På tisdag börjar sprutorna och jag är helt känslolös, precis som förra gången. Så fort tankarna letar sig dit så stänger jag av. Dock påverkar det mitt humör i större utsträckning den här gången. Det är verkligen minuter mellan topparna och dalarna. Ena sekunden skiner solen och jag njuter av Brunos fina färg mot den vita snön, och andra sekunden känner jag för att bita huvudet av kassörskan på ICA Maxi för att hon har mage att önska mig en härlig helg. Jag hänger inte själv med och min stackars omgivning -läs min man- vet inte riktigt vilket ben han ska stå på. Men han kämpar på, precis som jag och oftast förstår vi varandra. De gånger det krockar går vi till varsin ringhörna och lungnar ner oss. Vi vet vad det beror på och inga ord räcker till, inte ens mellan oss. Det känns som vi närmar oss ett stup i hög hastighet och vi kan bara hoppas att det finns en bro som tar oss över till andra sidan. Än ser vi inte den, men för att ens orka gå upp på morgonen måste vi tro och hoppas. Vi försöker desperat förlita oss på andras erfarenheter och vill tro att även vi ska klara det, men ibland är det så svart, så svart. Så sorgligt, obeskrivligt ledsamt, ensamt och orättvist. Jag hatar det här.

Published in: on februari 15, 2009 at 7:15 e m  Comments (4)  

Förlåt

alla ni underbara bloggsystrar som faktiskt lyckats med det omöjliga. Nämligen att bli gravida. Jag har flera av er i min bloggroll men kan inte få för mig att läsa. Det går inte att läsa om graviditetstecken, undringar och funderingar över framtiden och den obesrkivliga glädje och rädsla ni känner. Jag är allt utom missunsam! Jag är avundsjuk så det skriker om det, men inte missunsam. Jag glädjs med er, för er, men orkar inte vara delaktig just nu. Hoppas ni förstår. Jag får lite inlägg från några av er med jämna mellanrum och jag vill så gärna ge tillbaka men jag kan inte, inte just nu.

Förlåt!

I vissa yrkeskategorier borde det vara olagligt att sjukskriva sig… Terapeuten ringde imorse och meddelade att min tid kl 11 tyvärr måste utgå. Så klart.

Published in: on februari 6, 2009 at 8:27 f m  Comments (8)