Fan vad det gör ont ibland…

Har haft ganska många bra veckor i rad och har tidvis lyckats intala mig själv att det nog inte blir värre än så här. Att det kommer att bli jobbigt under behandlingen och tiden efter har jag förstått, men sen när allt har lagt sig så blir nog allt bra, ganska snart. Det har varit skönt att kunna tänka så, för även om jag är rädd så har det varit en tillfällig sorg jag är rädd för. Men nu vet jag inte längre. Den stabilitet jag tyckte jag ägde finns nog inte. Mitt liv känns som ett korthus som när som helst kan falla ihop. Jag märkte det igår.

Jag var på väg till en annan stad för min akupunktur och var på väg till tåget. Framför mig på perrongen går en liten kille, dryga 2 år. I vanliga fall hade han nog skuttat fram ganska obehindrat men nu inpackad i bävernylånsoverall och fotriktiga, tjocka kängor framstod hans framfart som ganska beundransvärd. Han tittade upp på mamma som han höll stadigt i handen och sökte hennes blick när han sakta men säkert tog sig fram mot tåget. Jag kunde inte få mig själv att gå om dem, utan saktade ner farten och följde deras väg till första tågvagnen. Under denna dryga minut hände något och mitt hjärta fullkomligt brast. Det krävs inte så mycket för att korthuset ska falla. Jag inser att jag kan bygga upp det igen men inser likaväl att det nog för en väldigt lång tid framöver inte heller krävs så mycket för att det återigen ska blåsa omkull.

Senare på kvällen ska vi agera chaufförer till min svåger, svägerska och deras nytillkomna familjemedlem Juli! Hon är en mycket efterlängtad liten tös som trots tre veckor över tiden och två ingångsättningar fortfarande inte ville komma ut. I helgen kom hon i alla fall och hon är lika vacker som en svenska sommardag i den månad hon är döpt efter. Storebror är stoltast i världen och har redan lovat bort sin favoritdocka till lillasyster. Efter några dagar på BB var det dags att komma hem och vår bil fick bli transportmedlet. Detta gjorde vi ju mer än gärna eftersom vi velat se henne sen den sekund hon kom ut. Däremot var det inte smart av mig att vänta i korridoren mellan KK och BB… På ena sidan gick kvinnor som försökte få igång krystvärkarna och på den andra gick stolta föräldrapar med sina baljor på hjul och det där obeskrivliga ansiktsuttrycket. Som om de vore de första i världen att föda fram ett barn. Precis så som det ska kännas! Jag är så avundsjuk på den känslan att jag kan ta på den. Tyvärr insåg jag alldeles för sent att det nog är det sista stället jag bör hänga på och sorgen var ett faktum. Jag lyckades musta fram lite -absolut äkta- glädje när lilla Juli kom ut tillsammans med mamma och pappa men kvällen blev katastrofal. Jag ville bara lägga mig ner och försvinna ett tag men det gick ju inte i vanlig ordning. Min man som rätteligen var upprymd över att ha blivit farbror igen kunde inte riktigt ta emot min sorg och jag var orättvis som krävde det av honom. Men man blir som sagt oerhört självisk när man sörjer. Vi har gått igenom dessa toppar och dalar så många gånger och ändå känns det som första gången emellanåt. Man tror man har skrivit ett ganska lyckat manus som man kan återanvända men så är någon liten, pyttedetalj annorlunda och allt faller.

Idag har jag varit helt apatisk. Jag borde ha pluggat, jag borde ha ringt massa samtal, jag borde ha packat ihop vårt bohag men jag tog täcket och drog det över huvudet, bokstavligen. Efter några timmar flyttade jag ut i soffan i hopp om att hitta lite energi om jag först fick försvinna bort i någon annans liv ett tag. Fungerade inte alls. Tröttheten höll mig i ett nästan kusligt grepp. Till och med att byta kanal blev en ansträngning. Tårarna slutade inte att rinna heller. Jag grät inte hysteriskt, tyckte inte ens att jag grät, men tårarna fortsatte komma.

Är det så här det kommer att vara även sen? Sen när jag lagt IVF bakom mig och tror att jag kommit vidare. Kommer då att en liten pojke som går hand i hand med sin mamma räcka för att jag ska falla ihop? Jag trodde verkligen bara det var den akuta sorgen som jag kommer att gå igenom snart, som jag behöver vara rädd för, men den i jämförelse med min dans på slak lina är ju ingenting. Nu har jag i alla fall något att ta upp med terapeuten imorgon.

Första mötet med terapeuten

Igår var jag och träffade terapeuten för första gången. Jag visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig, vad jag skulle säga eller hur hon ska kunna hjälpa mig. Men allt föll på plats så fort jag kom in på hennes rum. Jag såg de obligatoriska näsdukarna på bordet och hann tänka: ”Dem lär jag inte behöva, jag känner mig stark”. Hon hann inte merän fråga mig hur hon kunde hjälpa mig innan min underläpp började darra och det började svida bakom ögonlocken. Sen var det kört. Jag tror jag hade suttit i stolen i ca 3 minuter innan hon menande pekade på näsdukarna på bordet. Jag har inga problem med att gråta inför andra människor, inte när jag är ledsen. Det är jobbigt när tårarna kommer av ilska för då blir det svårt för motpartern att ta en på allvar, men om jag är sorgsen så är det inte ens lönt att jag försöker hålla tillbaka tårarna, de vinner alltid. Nackdelen är dock att det svårare att formulera orden, organisera tankarna och låta genomtänkt när man pratar, och eftersom man är där ”on the clock” så blev jag lite besvärad trots allt. Det var oerhört skönt att få prata av sig. Att få prata med någon som inte hade något känslomässigt band till mig och som jag inte behövde väga varje ord inför, var befriande. Under samtalet kom huvudsakligen min rädsla upp, min rädsla för att mina relationer ska påverkas av vår barnlöshet. Jag förstår att mina relationer kommer att påverkas, det är kanske oundvikligt, men jag är livrädd för att de ska påverkas merän jag klarar av. Vi ska träffas nästa vecka igen och under behandlingen. Jag är jätteglad att jag tog tag i det.

Hur länge ska det hålla på?

Hur många år är graviditet det centrala i ens liv? Inte bara graviditeten, utan barn, familj och allt som hör därtill? När börjar det klinga av? Jag tycker vi har åkt i denna karusell större delen av mitt liv, men när jag räknar efter så är det ju inte merän 3-4 år. Jag var i och för sig där ganska tidigt i tanken, men i praktiken har vi ju inte varit här så länge. Förhållandevis. Och ändå är jag så evinnerligt trött på den. Det går bara runt och runt, vi kommer ingenstans. Jag som dessutom blir åksjuk på cykeln, hoppar mer än gärna av snarast. Men kan jag hoppa av? Vad ska jag fylla mitt liv med? Hur ska jag umgås med alla runt omkring mig? T o m mobilabonnemang skriker ju FAMILJ nu för tiden. ”Teckna nu så får du 4 mobiler och kan hålla koll på hela familjen!” Jag har sagt det förrut och säger det igen, jag önskar så det fanns en barnlös ö, där allt som hade med graviditeter, barn och familj att göra var bannlyst. Usch, jag låter bitter, och kanske är jag det, men det är mest trötthet. Jag känner mig så oerhört enkelspårig. Allt runt omkring mig är enkelspårigt. Huset vi flyttar till om ett par veckor är i ett område som fullkomligt gödslar med barn, barnvagnar, kombi, trampebilar och sandlådor. Visst, vårt val att flytta dit, men i all ärlighet trodde vi för två år sen då vi köpte huset, att vi också skulle tillhöra denna skara. Klart längtar vi mycket, och vill fortfarande bo där, men helt plötsligt verkar pensionärerna som nu är våra grannar, ganska trevliga.

Våren närmar sig med stormsteg och vårt vägsjäl kommer närmre och närmre. Blir det graviditet, eller MC-kort, föräldrautbildning och ett ärligt försök att hitta min elitform igen? Känns oerhört skrämmande, men oftast när jag tänker på det känns det faktiskt bara skönt. Snart vet vi vilken väg vi ska vandra och vi kan hoppa av karusellen. Nu lär ju inte människor i min omgivning hoppa av karusellen så jag får väl hitta ett balanserat sätt att förhålla mig till den, men det blir nästa steg. Jag vill bara ha fast, stabil mark under fötterna och kunna ställa in siktet på mål som faktiskt går att uppnå med lite vilja, tid och ansträngning.

Helgen är slut och en ny vecka tar anspråk. Vi har haft en otroligt skön, avslappnad och kärleksfull helg. Jag gjorde något så okonventionellt som att bannlysa gnäll i fredags. Jag gjorde det mest för min egen skulle för jag har varit inne i en period av seriös självömkan och visste inte hur jag skulle ta mig ur det. Fake it until you make it. Jag sa till min man att denna helgen så ska vi, om vi måste, låtsas att allt är tiptop och att livet leker. Tro’t eller ej men det lyckades och helgen har gått i skrattets tecken. Fantastiskt befriande och jag känner mig flera kilon lättare. Inte alltid det lyckas men denna gången gjorde det det.

Bidrottninggelé

Var på akupunkturen i fredags igen och förklarade för henne att hennes nålar minsann rört till det. Nu kommer specifik info om min mens så anse dig varnad. Jag har vanligtvis spottings (som tydligen verkar vara det universella namnet på flytningar innan mens) i ca 4 dagar innan mensen kommer igång. Jag har aldrig problem att se när mensen faktiskt kommer för den ändrar färg och dessutom har jag alltid megaont dag 1 och 2. Denna gången hade jag enorma spottings i en hel vecka innan, och de var så rikliga att jag inte riktigt kunde avgöra om det var mensen som kommit igång eller inte. But no… vaknade mitt i natten av att det började forsa! Jag fick springa upp på toaletten och jag trodde jag skulle förblöda. Blödde igenom en tampong på 1 h, vilket absolut aldrig hänt innan. Efter 12 timmar var det helt borta. Inte en fläck i trosskyddet. För att sen komma tillbaka i nästan samma styrka som innan. Jag fattade ingenting och tänkte först inte alls på att det kunde ha med akupunkturen att göra. Men när jag kom dit så bara skrattade hon och sa att hon var glad att det hade funkat. Tydligen har jag mycket stagnation och hon det är det hon har försökt arbeta med några gånger nu, men det kommer ju att kräva mer arbete. Kändes häftigt ändå att hon faktiskt påverkat min cykel, kändes som ett bevis på att det fungerar på något sätt.

Köpte även på mig Bidrottninggelé, som är ett kosttillskott man kan köpa i handeln. Den jag köpte av henne är dock starkare än vanlig. Det är det som drönarna producerar och ger till bidrottningen för att hon ska producera många ägg, och min akupunktör har använt sig av detta ganska länge nu. Hon har bra erfarenhet av det och gav mig några färska exempel på folk som lyckats få bättre resultat. Jag får ju inte så många ägg, trots maximal dos. Hon är noga med att inte ge några garantier och jag är inte dummare än att jag förstår att jag greppar efter halmstrå, men so be it! Jag fick dock inte berätta för min läkare att jag äter Bidrottninggelé, om jag nu valde att göra det, eftersom det inte finns någon forskning på det. Men jag säger å andra sidan inte att jag äter Eye-Q heller, som är Omega 3 och 6. Måste dock erkänna att det känns lite mer spännande denna gång, eftersom jag vill göra en högst subjektiv bedömning av om akupunktur och Bidrottinggelé fungerar.

Den 3 februari börjar jag spraya. Innan dess ska hela bohaget packas ihop. Dagen efter fyller älskade Bruno 1 år och två dagar efter det flyttar vi till huset. Spännande vecka.

Sån bloggtorka!

Jag känner en ökad risk för att bli en av de bloggar som raderas från folks bloggroll för att jag inte skriver, men jag har verkligen inget intressant att skriva om. Det är klart att livet fortsätter men det är så infernaliskt tråkigt att skriva om mina menssmärtor, examinationsuppgift och tid hos frissan… Min tanke är dessutom att skriva om vår barnlöshet men där händer inget för tillfället. Jag är inne i väntträsket återigen och datum att hålla i huvudet är den 3 februari. Då börjar jag den sista nedregeleringen. Synarela, do your magic one more time! Fram till dess är det inte mycket att orda om.

Jag har bett om att få en tid till läkaren för att ställa några frågor så här inför sista försöket. Mest tekniska frågor som om jag ska fortsätta med samma stimulering, kan akupunkturen förändra något, varför vill inte embryona stanna… Återigen för att jag vill lämna IVF-världen utan frågor, farhågor, tankar om vad vi kunde gjort annorlunda osv. Jag har dessutom ringt kuratorn för att boka in några tider de kommande månaderna. Det känns som jag förbereder mig för krig. Gasmask? Check! Proviant? Check! Kurator? Check!

Som sagt, har inte så mycket av intresse att delge… sorry.

Akupunktur

Detta sista färskförsök tänkte jag att jag skulle köra akupunktur parallellt med behandlingen. Jag har läst ganska mycket om det och har dessutom en vän som använde sig av det under sitt första IVF-försök. De lyckades och om det är tack vare akupunkturen kommer vi ju aldrig att få reda på. Kände bara att jag inte har något att förlora. Denna kvinna kommer rekommenderad av flera av hennes konkurrenter så om jag ska välja någon känns det tryggt att välja henne.

Akupunktur är ju en vedertagen behandlingsmetod i västvärlden, men trots det hade jag förutfattade meningar om hur det skulle vara. Jag har hört flera stycken säga att ”man måste tro på det”, vilket ju gör att man lätt ifrågasätter behandlingsmetoden. Så om jag inte är övertygad om att det kommer att funka så är det inte lönt, eller? Jag hade dessutom en inre bild av hur mottagningen skulle se ut, vad gäller musik, inredning, konst, personal osv, så när jag kom dit och inte en enda detalj stämde så blev jag lite modfälld. MEN, hon är rekommenderad av så många så jag gav det en chans. Hennes mottagning är en gammal lägenhet som hon gjort om till två stycken behandlingsrum. Man måste gå igenom det ena rummet för att komma till det andra, med andra ord om någon blir behandlad i första rummet måste man ”störa” denne. H*n ligger förstås bakom en skärm men ljudet stör ju. Här kommer mina förutfattade meningar fram, jag trodde det var av yttersta vikt att man kan slappna av och att det är en behandling lika mycket för själen som för kroppen. But no… Det är dessutom lite sjabbigt. Gamla handdukar i olika färger, gamla planscher på väggarna, egengjorda Word-dokument med info på väggarna, ganska ofräsch toalett osv. Kvinnan är det virrigaste jag stött på. Igår glömde hon en nål i magen på mig när jag var klar… Förra gången hade jag inte tillräckligt med pengar med mig för jag trodde inte jag skulle bli behandlad, bara få en diagnos. I alla fall, jag var skyldig henne 100 kr. När jag skulle betala igår sa hon att jag redan hade betalt 100 kr på dagens behandling, vilket ju inte alls stämde. Noll koll. En annan sak som irriterar mig lite är att jag inte får några svar. Jag är av naturen en väldigt nyfiken person och framför är allt när jag kommer i kontakt med sån’t jag inte riktigt är bekväm eller bekant med. Jag ställer tusen och en frågor med andra ord, och hon svarar knappt. Hon svarar men stänger frågan och gör klart att hon inte tänker utveckla svaret. Inte irriterat eller otrevligt, utan bara virrigt. Jag är tydligen mycket fuktig, vilket är det vi ska bekämpa. Att vara fuktig är inte fördelaktigt. Why? Ja, som sagt, jag har försökt få reda på det men inte lyckats få ett svar som jag kan formulera och få det låta bra. Igår pratade hon en kvart i telefon under tiden hon höll på att sätta nålar i mig och när hon var klar var jag så arg att jag inte kunde godta hennes ursäkt. I min värld är det oerhört otrevligt. Här kommer nu världens fetast ”MEN”. Hon är urgullig! På något konstigt sätt, virrigheten till trots, får man väldigt mycket förtroende för henne. Jag låg och funderade över detta igår när nålarna gjorde sitt jobb och kom fram till att det faktiskt ärr bra att hennes mottagning ser ut som den gör, och att hon är som hon är. Det gör att hennes resultat blir mer trovärdiga i mina ögon. De positiva resultaten -som är väldokumenterade- är alltså inte pga den andliga resa man gör när man är där, fancy omgivning eller för att hon är en bra försäljare, utan pga behandlingen. Hon sätter all tilltro till de faktiska nålarna och huruvida det är lugnande musik i högtalarna och rökelser i alla hörn, är henne egalt. Känns tryggt på något sätt. Detta återspeglar ju egentligen bara mina förväntningar på behandlingen, för jag har ju ingen direkt erfarenhet. Minns att Charlotte i S.A.T.C fick akupunktur för sin barnlöshet. (som ju i filmen sen mirakulöst blir gravid efter de adopterat, soooooo cliché!!!)

Nåja, själva behandlingen består av ett till två besök i veckan under hela behandlingen. Jag inväntar mensen i  dagarna och börjar spraya på dag 21 så det är fortfarande ganska lång tid kvar. Jag är inte rädd för nålar och har en ganska hög smärttröskel men jag måste erkänna att denn smärta söker mig. Den går liksom in i märgen på något sätt. Det värsta är när hon kommer in halvtid och ska snurra på dem. Ju ondare det gör desto mer arbetar nålarna tydligen. Första gången hade jag 18 nålar, men igår bara 15 så behandlingen ser annorlunda ut under resans gång. Vi får väl se om det var detta som behövdes;-) Nu har jag i alla fall gjort allt jag kan.

Välkommen Nora!!!

En ny liten tigermedlem är född!!! Efter tre (!!!) dygns värkar kom lilla Nora till världen. Mamman är en av mina absolut bästa vänner och lyckan är total! Vi har inte fått se lilla livet än men hoppas att få komma och hälsa på snarast. The million dollar question: Hur känns det för mig? Det är faktiskt min blogg;-) Jag är innerligt glad för L och K som efter så mycket slit äntligen fick lön för mödan. Jag unnar dem allt gott och jag ser verkligen fram emot att få vara en del av Noras liv. Punkt. Inga men, inga andra kommentarer. Så är det för så har jag bestämt att det ska vara. När ett barn, ett mirakel som det faktiskt är, kommer till världen så kan jag inte tillåta mig att tänka något annat än happy thoughts och det känns skönt. Det är inte ansträngande och leendet är inte påklistrat, men visst är det en vald inställning. Jag hade likaväl kunnat välja att bli ledsen, tycka att det är orättvist och det hade varit okej det med. Hur man väljer att förhålla sig till saker och ting är personligt och jag känner inte att jag befinner mig i en position att döma någon annan. Men jag insåg ganska tidigt att jag var tvungen att ha denna inställning för annars skulle jag gå under.

Nu ska jag göra något ovanligt. Jag ska låta bli att radera det jag skrivit trots att jag inser att det inte är riktigt hela sanningen. Jag hade ju faktiskt kunnat radera allt och börja om, men det är nog nyttigare för mig att se sanningen i vitögat. Det som står ovan är inte lögn, inte heller en sminkad sanning för att framstå som en empatisk,  all-together-person som önskar alla i världen gott. Det är nog bara så jag vill känna och jag tänkte att om jag skriver det så blir det sant. Men faktum är att det finns ett ”men”… Visst är det jobbigt! Jag skrev precis ett mail till en nygammal vän och skrev nåt i stil med ”Barn föds i dussintalet runtomkring oss för tillfället och under våren kommer 7! stycken.  Det känns oerhört jobbigt”. Och det menade jag ju. Orättvist mot mina nära och kära? Kanske. Jag hoppas och tror att de nära och kära som läser min blogg förstår var jag kommer ifrån. De vet att jag älskar deras små mirakel. Allt från deras fullkomligt perfekta små fötter till deras tannalösa leenden. En riktig sanning är att jag aldrig känner sorg när jag träffar dem, då fylls jag faktiskt bara av glädje och förundran över hur perfekta de är. Men sen, när jag kommer hem och ligger i sängen men släckt lampa och svårt att sova, så känns det tungt. Jävligt tungt.

Jag antar att ovanstående text tillsammans beskriver ganska väl hur jag känner i just detta ärende, nämligen splittring. Samma gamla traggel som innan. Någon annans glädje är min sorg och så kommer det väl troligen att vara en ganska lång tid framöver. Ännu en sak som man bara måste finna sig i och förhålla sig till för att inte bli galen på kuppen. Men det stämmer faktiskt att det är ett medvetet val och att det har krävts i mitt fall, annars hade jag varit ledsen dygnet runt.

Nora, du är så efterlängtad och välkommen! Jag längtar verkligen efter att få se dig, få se hur du ser ut och hur du är, du som legat i mammas mage så tålmodigt i dina nio månader. Välkommen, välkommen, välkommen!

Bästa inköp men inte utan reflektion och vemod

Jag är nästan obotligt dålig på att komma ihåg datum, speciellt födelsedagar. Jag kan komma ihåg annat om den dagen, som vilken veckodag det var, vad jag hade på mig, vad jag gjorde osv. Men just själva datumet fastnar inte av någon anledning. Detta har ju lett till diverse ”oooops, sorry jag missade din födelsedag” samtal genom åren som gått. Jag har förstått att det finns speciella böcker för såna som mig. Födelsedagsböcker. Men av någon anledning har det alltid känts som fusk. Som när man hade en tenta som man fick ha med sina anteckningar på. Jag fick ha med dem men det kändes ändå som det var meningen att jag skulle kunna det utantill. Men nu håller det inte längre. Jag har redan x antal viktiga födelsedagsdatum att komma ihåg och om allt går vägen får jag inom loppet av ett halvår, ytterligare 8 stycken att lägga på minnet. No can do… Så nu slog jag slag i saken och införskaffade en ”födelsedagar” bok. Smidigt, klokt, ansvarstagande och skönt? Yes. Vemodigt och på gränsen till patetiskt? Yes. Inte för att det är en dum sak att införskaffa utan snarare vad den kom att representera för mig. En liten del av mig undrar förstås om jag numer är förpassad till att vara den eviga mostern, fastern, tanten, vännen som ska komma ihåg alla andras barns födelsedagar. En sån som sitter hemma och skriver kort dagarna i ända för att inte missa ett enda litet mirakels födelsedag i hopp om att kunna bevisa att… ja, jag vet faktiskt inte vad det är jag vill bevisa. För spelar det egentligen någon roll om jag kommer ihåg deras födelsedagar? Jag minns själv de där korten man fick från en avlägsen släkting som man i all otacksamhet slet upp i förhoppningen om att hitta pengar i kuvertet. Ja, jag var en otacksam liten jänta. Fast å andra sidan tycker jag ju att det är något att fira, att just de kom till världen. Verkligen.

Tanken slog mig att jag kanske ska slänga boken och nonchalant glömma alla födelsedagar och låta min omgivning tolka det som att jag är alldeles för upptagen med att leva mitt oerhört spännande barnlösa liv. Jo visst gör bitterheten sig påmind även hos mig.

Men sen slog även tanken mig att om jag måste välja mellan en tillvaro där jag av ren bitterhet väljer bort att knyta an till de små i min omgivning (de är verkligen oerhört många) i hopp om att det ska kännas mindre, eller en omgivning där jag firar att de faktiskt kommit till, så väljer jag givetvis den sistnämnda. Men inte utan reflektion. Nu fick ju just födelsedagen spela en symbolisk roll, i själva verket är det ju så mycket annat som är viktigare i en relation. Men jag tror poängen gick fram.

2008 är slut

Ja, i sann blogganda ska man väl sammanfatta året på något sätt men den sammanfattningen hade blivit så oerhört brun så jag struntar i det. Fast det är klart, det har ju hänt många fina och bra saker också detta året och de borde man kanske skriva om istället.

Som att Bruno kom till världen! Världens finaste, brunaste labrador. Han kom in i våra liv som en virvelvind och nu kan vi inte tänka oss ett liv utan honom. För icke-hundälskande personer har jag förstått att hund i mångas ögon kan ses som jobbigt att ha. Att de hindrar en från att göra vissa saker. Att de luktar illa. Att de skäller och hoppar och skrämmer små barn. Att de är ett substitut för barn. Att de helt enkelt gör livet svårare än det måste vara. Och kanske är det så, om det är så man väljer att se på det. Jag tänker istället att Bruno har fått mig må bättre. Att han tvingar ut mig i naturen minst två timmar om dagen. Att han har världens finaste och klokaste ögon som förstår långt mycket mer än vi tror. Att han slickade mig frenetiskt i ansiktet av oro när jag låg på golvet och grät efter vårt tredje negativa besked. Att han väcker oss på morgonen för att berätta att han vill kela en stund innan han måste ut och kissa. Att hans varma kropp ligger så tryggt intill mig så fort jag sätter mig i soffan. Att vi tack vare honom har pratat med intressanta och roliga människor som vi aldrig hade stannat och pratat med annars. Som sagt, det beror på hur man ser på det.

Som att flera mirakelbebisar antingen kommit till världen eller åtminstone började sitt livs resa under detta år. Det måste man ju bara vara glad och tacksam över!

Som att jag har verkligen har förstått innebörden av sann kärlek. Min man och jag har mot alla odds fullkomligt blomstrat detta året. Om inte detta har fått oss att gå skilda vägar har jag svårt att se vad som skulle kila in sig emellan oss. Jag har en respekt för honom som jag inte haft innan. Jag respekterar honom som man, som vän, som älskande och framför allt som medmänniska. Om jag hade vetat vilken guldgruva jag sprang på den där kvällen för 4,5 år sedan hade jag inte spelat så svårfångad.

Som att hälsan har fått en större betydelse för mig. Andras tragiska livsöden, både från tv och från min omgivning, har fått mig att inse att allt man egentligen kan önska sig är god hälsa. Resten av livets innehåll kan vi göra något åt, förändra och förbättra, men hälsan rår vi i mångt och mycket inte på. På min promenad imorse gick jag och funderade på vad jag önskade mig av 2009 och utan att ha analyserat tankarna var det bara ett enda ord som ekade. God hälsa för mig och alla runt omkring mig. Låter så kliché att jag själv mår illa, men faktum är att jag känner så. Att bli gravid är och kommer troligen alltid att vara min högsta önskan men blir det inte så kommer jag att bli lycklig ändå, för jag har förstått att jag kan påverka mitt liv. Jag vägrar bli offer för olyckliga omständigheter. På vägen mot mitt lyckliga slut kommer jag ha stunder då jag tycker oerhört synd om mig själv och detta blogginlägg kommer te sig verklighetsfrämmande och alldeles för klämkäckt, men jag hoppas att jag kommer att komma ihåg den här känslan. Känslan av hopp om att allt kommer att lösa sig till slut. Det kommer bara ta lite längre tid än jag hade planerat.

Som att min nära vänskapskrets har utökats med många underbara, fantastiskt starka och vackra människor. Jag menar förstås er, min kära bloggsystrar. (Dessvärre inte hittat någon bloggare av det manliga könet än så länge) Eludie skriver så fint om hur mycket stödet man får här betyder och jag kan inte annat än att hålla med henne. Utan er hade jag varit en skugga av mitt forna jag. Mina IRL-vänner är och har alltid varit livsviktiga för mig, framför allt i tider som dessa, men jag är uppriktigt förvånad över hur mycket ni har kommit att betyda för mig. Det är så mångas öden man följer nu och det känns i hjärta och själ när någons liv vänder blad. Glädjen och sorgen jag känner med er är varken mindre eller overkligare än den jag känner för människor jag kan se och ta på. En oerhört vinst att uppskatta.

Jag har bloggat i ett år nu men det känns som det var flera år sen jag skrev mitt första inlägg. Det slog mig häromdagen att jag kanske inom några månader måste döpa om bloggen. Funderar redan på vad den ska heta då… Några har kommenterat (IRL) att det verkar som jag givit upp och har en ganska negativ inställning till IVF och jag vet inte om de har rätt. Kanske. Jag vet att vi har ett färskförsök kvar och att de KAN leda till fler eskimåer, och att vi redan har en eskimå i frysen. Med andra ord, jag har all anledning att vara hoppfull och positiv. Men det handlar inte så mycket om vad vi in facto har eller inte har i frysen, utan om min mentala och känslomässiga förberedning. Vissa väntar till de blivit fullkomlig övertygade om att något inte fungerar innan de letar efter alternativa vägar, men sådan är inte jag. Jag måste ha en överlappande plattform. Jag kräver förberedelse i stora mått. Om dessa förberedelser har varit förgäves eller inte kommer 2009 att svara på. Fast förgäves har de ju inte varit oavsett för jag har lärt mig massor om mig själv och min man i förberedelserna för en adoption. Vi hade ett mål under ledigheten och det var att bestämma oss för vilken organisation vi ska använda oss av, och det har vi gjort. Bara det kräver sin man. Alla tankar kring val av land, önskemål om ålder, eventuella funktionsnedsättningar, socioemotionella problem, anknytningsproblem och annat gott att bita i har stärkt mig, inte avskräckt mig. Så förgäves var väl fel ordval.

Adjö 2008, välkommen 2009.

Så trött

Jaha, då var julen över och som alltid känns det lite tomt och trist. Man planerar, väntar och ser fram emot två-tre dagar så länge och sen är det bara över… Nu för tiden känns det inte så jobbigt, men när jag var yngre kommer jag ihåg att jag var riktigt deppig i mellandagarna. Sen kommer nästa plåga, nyår. Jag har alltid haft separationsångest från det gångna året och har aldrig gillat att fira att man lämnar ett helt år bakom sig. Men även det känns annorlunda i år. Jag kan inte tänka mig något bättre än att få lämna 2008 bakom mig. Inte för att jag har direkt höga förväntningar på 2009, men det ska bli skönt att få räcka fingret åt de gångna 12 månaderna. Detta år kommer att gå till historien som det hemskaste hittills. Man ska ju inte säga att något inte kan bli sämre men jag har svårt att se hur det skulle kunna gå till. Ur barnalstrande synvinkel då förstås. Klart att livet alltid kan bli sämre…

För att återknyta till titeln på inlägget så kan jag berätta att det inte verkar finnas en hejd på hur mycket jag kan sova. Så fort jag sätter mig tillrätta så somnar jag. Min man är likadan så det är väl inte en slump, inte heller svårt att räkna ut varför. Detta året har varit som ett enda långt maratonlopp med återkommande sprinterlopp. Nu när vi har några veckor att slappna av så finns det inget annat än sömn som lockar. Oerhört sociala varelser vi är. Vi sköter om Bruno och ser till att han får sitt, sen myser vi i soffan eller i sängen. Mysigt absolut, men känns trist att det inte direkt är ett medvetet val utan snarare resultatet av en apatisk inställning till livet.

På tisdag ska jag och träffa en akupunktör som är känd i vår region för att hjälpa IVF-behandlingar på vägen. Jag har fått akupunktur förr, pga spänningshuvudvärk, och måste nog erkänna att jag inte tyckte det hjälpte speciellt mycket. Men jag är desperat nog att ge det en chans till. Kostar skjortan men nu så här på slutspurten är jag villig att testa allt. Om så bara för att kunna titta tillbaka och säga att jag gjorde allt jag kunde. I slutet av januari påbörjar vi vårt sista färskförsök och ångesten har redan börjat göra sig hörd. Om jag kunde hade jag utan tvekan skruvat fram tiden två månader. Jag skiter fullständigt i att det är mitt liv jag önskar bort för nu är det sista gången. Sen har jag lovat mig själv att släppa pausknappen.

Ett stort härligt grattis till M! Äntligen för henne!!! Vi är flera som inte lyckats så här i slutet på året men det är trots allt några som har, och för dem är jag glad.