Kommentarer till pappa, hur tänker du?

Av: Eludie

Eludie — Wed, 04 Mar 2009 15:05:21 +0000

Saga, finaste Saga! Du är så modig!

Jag har gjort som du, jag har skickat ett par brev under min uppväxt till min far. Där jag också försökt dela på bördan, ta på mig en del av skulden över att vi inte ror åt samma håll. Efter ytterligare ett ruttet bevis på detta, bevisförare var min far i det fallet, fick jag nog. Jag skrev ett 16 sidor långt brev till honom – med stor ångest och många tårar – skickade det och inväntade reaktion. En reaktion som aldrig kom. Jag väntade ett halvt år på att min far skulle höra av sig, då han inte gjorde det, ringde jag honom. Det var hans ”nya fru” som svarade.

Döm om min förvåning, hon berättar att hon öppnat brevet, läst brevet och förstört brevet. Utan att någonsin knysta ett ord om det hela för min far. Som avrudning på det samtalet ansåg hon sig ha rätten att säga att hon tycker att borde söka hjälp.

Det här är fullständigt fullvuxna människor. Våra föräldrar. Och som de beter sig?

Ett ypperligt exempel på ”det här skulle jag aldrig göra mot mitt barn”. Men, så har jag ju inga. Ej heller har jag en far jag kunde dela den sorgen med.

Nuförtiden tycker jag inte att han – eller hans fru för den delen – är värda ens min sorg.

Förlåt, det blev en lång utläggning om mig i din blogg.

Varmaste kramar fina Saga.

Av: Maria

Maria — Wed, 04 Mar 2009 10:55:31 +0000

Så stark du är som gör detta!!! Känner väl igen mig i det du skriver, har jobbat mycket på min relation till min mamma. Tagit på mig skulden och trott att jag har gjort fel. Tills jag kom till samma insikt som du, det är föräldern som har ansvar och inte vi. Jag hoppas att din far tar åt sig det du skriver och verkligen funderar över de val han har gjort.

KRAM

Av: Tingeling

Tingeling — Wed, 04 Mar 2009 08:54:10 +0000

Det är så skrämmande och märkligt att det finns så många föräldra och vuxna som inte förstår bättre än såhär. Som skjuter ansvaret ifrån sig, som ställer barnet i samma utgångsläge som sig själv och bedömer barnet. För barn är precis vad man är, för evigt, i relation till sin mor och far.
Jag förstår.
Och tycker du är stark och insiktsfull som skrivit och som kämpar för att nå fram. Skjut över ansvaret på honom, gör honom obekväm. Det är hans ansvar att sköta relationen, han är vuxen, han är far. Alltidalltid.

Av: minivfsaga

minivfsaga — Tue, 03 Mar 2009 18:34:39 +0000

Anna,
tack för ditt inlägg och välkommen! Jag är glad att du hittade hit och att mitt inlägg gav dig något. Det är ju trots allt därför i mångt och mycket som jag bloggar:-) Tyvärr är vi många, många, många med dysfunktionella föräldrar och jag önskar ingen det ödet. Det tar mycket tid och energi i anspråk när man försöker intyga sig själv att det inte är ens eget fel. När man inte får villkorslös kärlek av den man enligt konstens alla regler ska få det från så händer något inom en. Jag är faktiskt tacksam att jag vid förhållandevis ung ålder lyckats läka mig själv, många går med dessa sår resten av livet. Helt läker man förstås aldrig, men det är inte längre allt som betyder något. Det glädjer mig att du också till viss del kunnat lägga det bakom dig. Ett stort grattis till ditt lilla mirakel. Tänk på att det är hans förslust, din fars alltså!
Kram och tack för att du tog dig tid att kommentera.

Av: Anna

Anna — Tue, 03 Mar 2009 18:25:50 +0000

Wow, så coolt (och ändå så sorgligt) att läsa det här. Jag har nämligen en liknande historia i bagaget. Från den dagen jag valde att flytta till min mor för 10 år sedan så har min ”far” inte velat veta av mig. Jag har provat ringa han några gånger, försökt ta reda på varför han inte ”vill ha” mig, varför han inte vill veta av mig. Hans svar förvånade mig, han sa att jag hade bett han dra åt helvete, och att han respekterade det. What? för det första är han en väldigt auktoritär person, och jag tror knappast att mesiga lilla 14-åriga jag skulle vågat säga sådana fula saker till honom. För det andra, om jag nu skulle ha gjort det, vilken tonåring säger inte sånt, och ibland ännu värre saker till sina föräldrar?

Som du skrev, det är ju givetvis förälderns ansvar för att ha en relation! Han borde ju absolut ha större önskan om att delta i ens liv tycker man. Jag har nu ett barn. Hans första barnbarn skulle det ha varit, jag undrar vad han tänker om det. Vissa saker kommer man kanske aldrig få veta.

Det är sorgligt att det finns fler av dessa människor. Som får oss som barn att känna oss oönskade, och i många långa år fundera på varför han valt bort oss. Ens barn ska ju vara det största och bästa som finns.

Tycker lite du gör rätt i att kräva ett ordentligt avslut. För min del är det däremot avslutat, har han inte vett att gratulera mig den dagen jag själv blev mamma så får det gärna vara. Han är som han är och kommer aldrig ändra sig.

Hittade hit av en slump idag och är glad för det, på något vis är det lite skönt att inte vara ensam om det.

Kram

Av: Uniflora

Uniflora — Tue, 03 Mar 2009 17:11:27 +0000

Åh Saga! Jag kan inte förstå. Inte hur du känner och inte hur en far kan överge sin dotter. Jag hoppas att han tar sitt ansvar, beter sig vuxet och sväljer sin stolthet (eller vad det är som gör att han håller sig borta).

Varmaste kramar!