Jag har aldrig varit mamma, samtidigt som jag alltid har varit mamma. Mamma-jag har alltid funnits vid min sida, det var bara en tidsfråga när vi skulle bli en person. Hon har visat mig allt det vackra med barn, pekat, berättat, lärt mig allt jag skulle kunna innan jag kom fram. Hon valde mitt yrke, hon satt bredvid mig när jag plöjde litterturen, skrev tentorna och sökte mitt första jobb. För henne har jag kunnat berätta om mina drömmar, mina farhågor, min lägtan.
Omedvetet har allt jag gjort bottnat i en kärlek till dett liv som komma skulle när jag blev mamma-jag. Mina erfarenheter gjordes till viss del för att jag skulle ha något att berätta, att lära ut. Jag skulle göra misstag som nästa liv kunde lära sig av, eller berätta om misstag som livet skulle få göra själv, bara för att de var så underbara. Mina etiska principer har inte ristats in i sten bara för att jag ska kunna sova gott om natten, utan för att jag någon gång skulle behöva försvara dem för livet. Jag skulle prata om värdighet, respekt, kärlek, omtanke och lojalitet. Men också om svek, ilska, sorg och samvete. Jag skulle orera om nyfikehet, envishet, utveckling och kunskap. Allt detta skulle jag göra när jag blev mamma-jag.
Men nu står jag här och mamma-jag känns mer främmande än någonsin. Jag är rädd och vilsen för jag vet inte vem jag är utan henne vid min sida. Samtidigt börjar jag känna mig smått obekväm i hennes närhet för hon känns främmande mig.
Vem ska jag bli om jag inte ska bli mamma-jag?
